Jag har valt att inte ta upp en del privata saker här på bloggen men tänkte att det var dags nu.
Jag har ju redan skrivit lite löst om den stundande begravningen så jag tänkte att okej, jag kan skriva lite kort här om det.
På fredag ska jag då som sagt på begravning, det är en barndomskompis som i Januari drunknade i samband med en skoterolycka.
Anledningen till den sena begravningen är att han inte hittats förrän bara för någon vecka sedan.

Hela denna perioden från 13:e januari när allt inträffade har slitit väldigt hårt på mig, kanske mer än jag själv förstår.
Det är många tankar som snurrat i huvudet, mycket förvirrande tankar och känslor.
Men jag har försökt bearbeta sorgen genom att skriva, dock kommer dom texterna aldrig att läsas av någon annan än mig.

På fredag kommer alla känslorna ställas på sin spets, jag har ingen aning om hur jag kommer känna eller må och det skrämmer mig oerhört.
Jag är tacksam för att jag har så många vänner som jag ska gå dit med, vi kommer vara varandras klippa.

Det värsta av allt är nog att jag ser hans lilla leende framför mig hela tiden, och det leendet blir bara tydligare ju närmare fredag vi kommer.

Men lilla Cnoe, vi glömmer dig aldrig, aldrig någonsin!