Visst, det är svårt att vara härnere i skåne och packa ihop allting, packa ihop ett halvt liv känns det som och det är det nog också.
Men det svåra är inte att packa ner böcker, glas, kläder osv, nej.. det är att snart behöva lämna min bebis Saga.
Det skär något så fruktansvärt så det går knappt att beskriva med ord, eller det går inte.
Sen har hon ju mått rätt så dåligt innan jag kom, men nu när jag kommit hit anser då jag att hon börjat leva upp och bli sig själv, Linus säger att det är för att hon saknat mig och ja, så är det säkert.
Men nu ska jag ju åka och lämna henne igen, hur ska det då gå?
Jag märker ju på henne hur trygg och välmående hon är när hon är med mig, så jag måste ju betyda en hel del för henne.

Hon är då mitt absoluta allt, det finns inget bättre i mitt liv än hon.

Men jag vet att Linus är en bra pappa åt henne och att han älskar henne över allt annat på denna jorden, precis som jag.
Så jag är inte ett dugg orolig, dock måste han ändra vissa vanor med henne som vi diskuterat, då tror jag att hon kommer få det riktigt bra trots att jag nu under en tid framöver inte kommer vara i hennes liv.