Jag tror att den här frågan är på i princip alla politikers tungor i nuläget, speciellt nu när valet närmar sig med stormsteg. Det har ju även blivit ett hett ämne i pressen och varje dag kan man läsa flera olika reportage och för och emot krönikor. Jag har förut fått frågan "men blir du inte less?" och förut svarade jag utan att tveka "absolut inte, det är bra att ögonen riktas ditåt" fast nu är mitt svar lite annorlunda som ni säkert kunde räkna ut. Jag blir inte less direkt men jag kan bli trött och nästan lite ledsen när jag läser hur vissa okunniga och ignoranta journalister bokstavligt talat idiotförklarar Sveriges insats i Afghanistan. Klart att de svider till i hjärtat att läsa när jag har mitt allt, min kärlek, min bästa vän och min hjälte därnere och kämpar för ett sargat land, och ett lika sargat folk. Jag önskar ibland att jag bara kunde rycka tag i dessa människor och tala om för dom exakt vilka otäckheter som Per upplevt därnere och under vilka minst sagt jobbiga förhållanden de måste jobba under. De skulle bli mörkrädda!

Det är många som säger också "jamen du som flickvän till en soldat borde väl vilja att Sverige ska ta ur trupperna från Afghanistan" Aldrig i livet! De finns inte ens en liten del av mig som skulle vilja att de skulle hända. Jag är så oerhört stolt över dom därnere, allra mest Per givetvis. Det jobbet som de gör därnere är så betydelsefullt och framförallt meningsfullt. De tar småsmå steg åt ett folk som i princip bara upplevt krig, bombningar, stängda skolor, inga rättigheter och därmed inte ett värdigt liv. Förstår ni inte hur häftigt det är? Jag blir nästan helt salig när jag tänker på det! Tänk er själva, tänk att få göra lite skillnad, om så bara få ge en fotboll till en liten pojke eller vatten till en bonde. Alla borde få uppleva det! Jag hoppas verkligen att jag får uppleva det i allafall.

Visst, ibland slår de mig, var Per befinner sig och vilket jobb han har. Jag blir rädd, och oftast brukar jag tänka "undra hur annorlunda hans dag ser ut i jämförelse till min" men jag kan inte ens försöka sätta mig in i det. Det som nog är svårast är när han har haft en dålig dag och man inte vill annat än ge honom en lång, varm kram. Men då försöker jag ge honom min kärlek och uppskattning genom mina värmande och peppande ord och jag vet att de är något som stärker honom. 

Ge soldaterna styrka och uppskattning här hemifrån istället för att media ständigt ska tvivla på deras närvaro, och hitta personer som inte stödjer deras arbete. De kommer alltid finnas de som är emot kriget därnere och svenskarnas närvaro, de vet jag också, men de gäller väl ändå att sätta fokus på de positiva och givande arbetet de ändå gör. Vapenvägrare eller ej, krigsmotsåndare eller inte, alla kan vi vara stolta och ge våran uppskattning till de som ändå valt att åka dit ner och stå öga mot öga med en verklighet som de flesta aldrig kommer få uppleva under sin livstid här i Sverige.


Per, du vet att jag älskar dig och även om du skrämmer skiten ur mig ibland så är jag så ofattbart stolt över dig.



Dessa killar tog Per bild på under sin första tid i Afghanistan. På de första bilderna ser de riktigt tveksamma ut, och Per förstod inte varför, tills han frågade. Då visade de sig att de hade ju ingen aning om vad en kamera var förrän han visade bilderna han tagit på dom. Givetvis tyckte dom ju då att detta var hur ballt som helst. Jag blev alldeles stum när Per berättade de här för mig, inte förvånad bara väldigt ställd.. som sagt, man kan inte förstå.