Puh, de blev en hel del bilder även fast jag bara har lagt upp ifrån våran vandring. Men hoppas ni orkar titta på allihop ändå för de är nog sevärda.

"Nu vänder jag" sa jag efter att vi vandrat i cirka 30 minuter, när vi kom fram till en tall som ramlat rakt över stigen som gjorde att vi var tvungna att klättra och de tyckte jag var jobbigt just då. Jag visste inte då vilket helvete jag hade framför mig bestående av höjder, värkande fötter, ett ofantligt antal myrer och mygg.

De var en rejäl vandring vi var på igår kan jag ju säga, vi hade fått en karta och de sa att de skulle vara drygt 8 km till sjön. Men efter tre timmar och uppskattningsvis 1,5 mil så var vi äntligen framme, och då var jag redo att lägga mig ner och ge upp. Tänk er själva, ni har gått tills fötterna bokstavligt talat gett upp allt hopp om att få vila och man är helt snurrig av värmen (de var väl omkring 25+) Då är man fasiken inte särskilt kaxig. Sen gick vi ju lite vilse också givetvis så vi gick väl en omväg på cirka 2 km och de är mycket när man är helt slut. Men vi kom fram tills sist och då halvskrek jag bara "börja laga mat" och jag är allvarlig när jag säger att, ingen mat har någonsin smakat så gott som då! Jag tryckte i mig all mat som jag kunde hitta.

Efter lite energi genom mat och choklad så försökte vi oss på fisket, och de började bra, jag började med att dra upp en liten röding och Per skulle ju givetvis bräcka mig så han drog upp en fet röding. Vi hann ju tyvärr inte fiska särskilt länge eftersom att vi var tvungna att vandra hem också. Men hemfärden gick mycket lättare faktiskt, då gick jag först och Pers kommentar efter halva vägen var "jäklar vilket tempo du håller"

När vi kom ut på huvudvägen vid årrenjarka och såg över mot våran tältplats så föll jag ner på knä och kysste marken till Pers skratt givetvis. Men så är det när de känns som att man pressat ur varenda liten svettdroppe ur kroppen. Men vi klarade det, wiho!

Mer om Årrenjarka kommer i ett senare inlägg.