"Älskling, nästa gång vi pratar är jag på svensk mark.. det här är alltså sista gången jag ringer från afghanistan"

Jag rös när han sa det för bara ett par minuter sedan. De enda jag kunde tänka var "herregud, vi har klarat det här". Det känns dock lite vemodigt för honom, att splittras från alla killarna efter alla år tillsammans men som han själv sa "det är så mycket som väntar på mig där hemma". Det är sant, vi längtar efter honom något så förfärligt och lillbus därinne vill nog känna hans hand nära också.

Imorgonkväll landar min älskling i sverige, och då kommer flera ton att lätta ifrån mina axlar och då kan jag äntligen andas ut på riktigt. Men som jag sa åt honom "gör inget dumt dina sista 24 timmar därnere".

Adios afghanistan.