God morgon eller nånting.

Jag gick och la mig kring ett-tiden, vaknade kring fyra och lämnade av Per på flygplatsen kring halv sex. Dagen har knappt börjat och den är redan förstörd! Jag trodde aldrig att de skulle bli så här jobbigt att vinka av Per den här gången eftersom att han inte är borta särskilt länge den här omgången, men ack så fel jag fick. Redan igår brast de för mig, till både min och Pers förvåning faktiskt, med tanke på hur samlad och glad jag varit även fast jag har vetat om att han skulle åka. Men min älskling var lika lugn och älskvärd som alltid, och på något sätt lyckades han lugna ner mig, som han alltid lyckas med. Det är så roligt, ingen människa har hittills lärt sig konsten att lugna ner mig, tills nu alltså.

Inatt när jag var ledsen och deprimerad över att jag skulle få sova ensam nu i fyra veckor framöver så började Per berätta exakt vad han menat med att "han vill ha ett liv tillsammans med mig" och de var så mysigt att jag tror tiden stannade. Han kom inte med massa gulligull utan de mer vardagliga sakerna som man kanske glömmer, som att få äta frukost tillsammans med mig, bli gamla och senila, gnabba på coop över småsaker och få vakna upp bredvid varandra varje morgon.

Jag hoppas, och tror litegrann, att 32 dagar går fort som attans. Eftersom att jag nu ska jobba 11 dagar i sträck så tror jag ju att tiden ibland kommer bokstavligt talat flyga förbi, men de behövs de också emellanåt. Men jag tänker så här, om en vecka är de bara 3 veckor kvar och när de var 3 veckor kvar denna gången så kändes de som ingenting och då var vi ifrån varandra i drygt 7 veckor. Äsch, de är kommer nog funka fint.. eller vad tror ni?

Åh, men jag saknar honom förfärligt mycket..