Jag har precis suttit och läst igenom bloggen från i maj, när älsklingen for iväg till Afghanistan. De känns lite vemodigt nästan. Hur skönt jag än tycker att de är över så kan jag inte låta bli att tänka att, vatusan, de här har ju ändå varit en del av vårat liv i ett år nu. Där ett tag kändes de som att de aldrig skulle ta slut, men se.. snart är det över, hela den här otroliga resan är snart över. De känns magiskt! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar den här människan alltså, och all hans kärlek till mig (och lillbus)

Men snart är hans mission över, för den här gången. Han har gjort ett fenomenalt jobb och jag är så stolt över honom och hans mod! Han är min hjälte.