Usch, nu börjar verkligen den där obehagliga ångesten smygande tillbaka. Jag slås om och om igen hur jobbigt det var när Per for till Stockholm titt som tätt innan Afghanistan, och sen ska vi inte ens börja dra upp hur det kändes när han for till A. Men nu ska Per först och främst veckopendla fram tills i december, sen blir det ju helt andra bullar men det får vi ta då. En sak i sänder!

Det var inte förrän igår som jag insåg på riktigt att han numera ska vara borta på veckorna, och det var ingen trevlig känsla. Jag har ju hunnit vänja mig vid att ha honom här, även om han ändå har jobbat ganska mycket under hela sommaren. Men då har han ju i allafall kommit hem varje dag.

Äsch, det kommer troligtvis gå utmärkt även om det känns tungt och ovant just nu. Jag måste bara komma in i rutinerna att göra mat och äta själv, och sånna där småsaker. Dock tror jag nog inte att jag kommer vänja mig vid att sakna honom konstant..!

Tänk.. det är bara drygt 9 månader sen som jag åkte till Stockholm för att överraska Per. Då hade vi varit ifrån varandra i 10 veckor (eller sammanlagt 7½ månad). Då var jag så otroligt glad över att hans utlandstjänst var över och att vi nu bara skulle få vara tillsammans och njuta.