Åh.. jag är så kluven! Men det känns ju i och för sig lite typiskt mig, men ändå. Imorgon är det tänkt att Jeff ska få åka till sin farmor och farfar, och sen sova över där en natt. Vi ska nämligen ha lite grillfest med några vänner, och sen gå ut en sväng på stan. Men jag börjar känna mig orolig och mitt dåliga samvete växer sig allt större för varje minut. Jag litar på hans farmor och farfar givetvis, men det är ju aldrig samma sak som när han är med oss. Jag är så rädd att han ska bli ledsen och orolig över att vi inte är där, de är knappt så att jag ens kan tänka på det.

Jeff brukar ju annars vara en väldigt trygg liten kille som finner sig hos de flesta. De har heller aldrig varit några problem när vi varit hos farmor och farfar tidigare, men då har vi ju också varit i närheten hela tiden. Man vet ju aldrig hur han kommer reagera på att vara ensam en hel natt utan oss, speciellt med tanke på att han ganska så ofta sover med mig när han blir orolig om nätterna.

Per har däremot sagt att han inte ska dricka något så att om det blir problem kan vi åka och hämta honom på kvällen/natten. Men jag misstänker att Jeff kommer må prima och inte klaga alls medan jag kommer vara ett psykfall.

Vad tror ni, vågar jag?