Amning.

Datum:2010-06-08 / Tid:21:10:03
Jag har funderat länge på att skriva om det här men de har helt enkelt inte blivit av förrän nu. Jag har fått några frågor om det sen några veckor tillbaka, men har inte svarat på det eftersom att jag har tänkt skriva ett inlägg om det tids nog.

När Jeff föddes var han som sagt lite liten, och där jag födde honom gjorde dom så att om bebisen var under 2800 gram gav de modersmjölkersättning som komplement till amningen. Anledningen till de är att de är relativt vanligt att bebisen inte orkar suga i sig nog mycket mjölk på egen hand. Dock ska bebisen suga så mycket som möjligt för att stimulera mjölkproduktionen och för att träna helt enkelt. Jeff orkade inte suga mycket alls första tiden men barnmorskorna (helst en) var väldigt angelägna om att han skulle försöka suga ändå. De klädde av honom, killade honom under fötterna, masserade hans händer och bytte blöja när han blev för trött, vilket oftast skedde efter 5 minuter. Detta gjorde att Jeff började suga fel, han tog halva bröstet och sög in underläppen vilket gjorde att jag fick utstå en fruktansvärd smärta varje gång han skulle ammas. Men alla sa att detta skulle gå över inom en vecka eller två, de gällde bara att kämpa! Jag var hela tiden fullt inställd på att amma honom till vilket pris som helst och de gjorde ju att jag i den här situationen blev väldigt envis och tjurig, det skulle bara fungera. När vi kom hem ifrån sjukhuset var jag som de flesta vet väldigt sjuk och sängliggande största delen av dygnet, vilket gjorde mig trött både fysiskt och psykiskt. Det gjorde givetvis att amningen blev dubbelt så smärtsam för mig och ju mer jag försökte kämpa desto tröttare blev jag. Vid många amningstillfällen grät jag bara och ville att Jeff skulle släppa bröstet.

Vi höll på så här i två, tre veckor innan Per fick nog och köpte hem ersättning så vi kunde ge som komplement när de gjorde för ont helt enkelt. Det var en sådan lättnad för mig! Tyvärr hjälpte de här bara en vecka kanske, sen gjorde de ont och blödde varenda gång som jag försökte amma honom och till sist gick de så långt att jag inte ens ville se mitt eget barn. Så fort han skrek ville jag bara gråta för jag visste att vi återigen skulle gå igenom ett helvete för att han skulle få i sig mat. Vid de här laget började jag må rejält dåligt psykiskt vilket min underbara älskade Per såg och han reagerade givetvis direkt och gick in och bestämde i princip att nu får det vara nog, nu skulle jag sluta amma helt. Men här kommer min tjurighet in igen, när vi fick höra att vi kunde låna en bröstpump på bvc så ville jag givetvis testa detta. Efter de höll jag på och pumpa var tredje timme och så försökte jag amma honom 1-2 gånger per dag. Vi gjorde så här i ungefär en vecka och till sist trodde jag att jag nu skulle kunna börja amma igen och sluta pumpa, men det gick bara i en dag sen så bet han sönder ena bröstet igen så det bara sprutade blod. Då sa både jag och Per stopp, nu skulle jag sluta amma helt!

Det här var inget lätt beslut på något sätt, speciellt inte när man ändå har försökt kämpa i över en månad för att få det att fungera. Sen när man läser överallt hur bra det är att amma och hur det ger ett sådant bra skydd för bebisen. Man har ju hört överlag från folk i sin omgivning att man ska kämpa och att "det blir snart bättre" men om det inte blir bättre då? Är man en dålig mamma då för att man inte kan kämpa mer? Det är så det har känts i allafall, och jag vet inte hur många gånger Per har sagt att "du är en helt underbar mamma som trots allt har kämpat för hans skull, du kan inte göra mer utan att själv bli tokig". Men nog har man suttit med en klump i halsen och dåligt samvete ändå när lillkillen har börjat söka efter mat och då fått en nappflaska i munnen istället.

Amma är en otrolig gåva som inte alla får chansen att göra även fast man önskar det mer än något annat. De ger en sådan obeskrivlig närhet till ens bebis och en mysig stund för bara oss. Men, om det inte fungerar efter 2 eller 35 dagar är det inte fel på en själv, man gör inget fel och viktigast av allt, man är inte en dålig mamma! Det är vanligare än vad man tror att det inte fungerar att amma, vilket jag inte hade någon aning om innan Jeff föddes.
Det var en viktig läxa som jag fick lära mig efter allt det här, men nu vet jag de om de blir en till bebis.

Till er som inte kan amma av olika anledningar, lyssna inte på vad folk som tror sig veta så mycket om amning säger, du känner din egen kropp bättre än någon annan. Du vet själv när det är nog och när det inte fungerar, då är det ditt eget beslut som gör att du kan må bra. Ens bebis mår bra när man själv gör det, glad mamma betyder glad bebis. Men viktigaste av allt, var stark och lyssna på din egen kropp.

Kommentarer
Evelina

Hoppas inte att du kände att du var tvungen att försvara dig på något vis, jag var mest bara nyfiken eftersom jag var i liknande situation.



E var för svag av infektionen för att suga och jag fick amma, pumpa och sondmata heeela tiden. Sen blir det ju lätt så att de vänjer sig av med bröstet när de väl fått flaskan. E kunde slöamma i flera timmar, han bara låg och väntade på flaskan till slut den lille jäkeln hahha...

Men faktiskt så kan jag säga att det inte alls var sådär superdupermysigt att amma, flaskmatning är minst lika mysigt fast på ett annat sätt. Man får mer tid över till annat mys samtidigt som man själv får känna sig fräsch ;-)



Kramar!

2010-06-08 / 21:33:50
http://happilyeverafter.se
Kattis

Tack för att du vågar dela med dig! Jag ska ge min amning ett litet försök till och se om den svårläkta svampinfektionen som jag drabbats av försvinner. Annars tänker jag också kasta in handduken med gott samvete!!



Kram på dig och lycka till med Jeff!

2010-06-08 / 21:39:24
Julia

Mycket bra skrivet! :-)

2010-06-08 / 21:50:32
http://julialindholm.blogg.se/
anna

Jag undrar om du provade amningsnappen också? Tråkigt att det inte fungerar när man vill så gärna. Men alla mammor gör ett bra jobb oavsett om man ammar eller inte för man gör ju det som är bäst för barnet:-)

2010-06-08 / 22:10:19
Maria

Anna, jag provade amningsnapp men eftersom att han sög så konstigt flyttades nappen hela tiden när han sög så den kom snett och då gjorde de bara ännu ondare, plus att man fick en del hemska blåsor av den då.

2010-06-08 / 22:14:36
http://slaria.blogg.se/
Maria

Kattis, Roligt att du gillade texten! Jag kan bara ge dig det rådet att gör de du tycker känns bäst, är det bara pest och pina så pressa inte dig själv ytterligare. Jag tror att ju mer stress man känner över amningen, ju svårare är det att få de att fungera. Sluta då istället amma och ha urmysiga matningar ändå, det är helt underbart att kunna sitta och mata, se lilla älsklingen äta för glatta livet och själv känna lugn. Lycka till! Om du behöver något gott råd, har någon fråga eller vad som helst är det bara att skriva eller maila. Stor kram!

2010-06-08 / 22:24:31
http://slaria.blogg.se/
Anna Westling

det verkar som att du har haft det riktigt jobbigt. vad trist att det blev så när det går ut över all annan tid också!

kul att det har vänt nu!

lycka till nu : )

kram / anna

2010-06-08 / 22:59:41
Linn hedin

Ett jätte bra inlägg, hade samma problem som du beskriver - fast med min son. Mot slutet grät jag medan jag ammade, det var fruktansvärt. Det mest ångestladdade jag varit med om, nu i efterhand misstänker jag att det hade att göra med att jag blev snittad. Hade ju dels så fruktansvärt ont i själva snittet och sedan när inte amningen ville fungera.

Meningen med det här inlägget var att tro inte att det är kört att amma inför nästa barn! :)

med dottern så har amningen fungerat som en dröm, direkt efter förlossningen och hon lades upp på mitt bröst så började hon snuttta, och jag helammade i 4 månader för att sedan börja med smakportioner och delamma fram tills hon var ca 10 månader:)

så det kan verkligen vara SÅ olika!

Efter första upplevelsen av amningen så fick jag aldrig intrycket av att amningen var någe speciell alls, jag mådde ju bara dåligt av den!

Så jag visste inte ens om jag skulle ge amningen en chans till nästa gång, men en vän till mig övertygade mig om det bästa sidorna med amningen och oj så olika de kan vara :)

det kan verkligen vara som natt och dag :)

2010-06-09 / 08:51:04
http://Linnhedin.blogspot.com
sanna

jag förstår dig hur jobbigt de måste ha varit, jag hade så med rasmus, han hade också så med underläppen, men så fort jag skulle amma han så fixade jag till hans läpp när han hade mitt bröst.. jag ska säga dig att du är inte den ända som har känt så, jag kände precis som du. jag grät varje gång han skulle ha mat, jag vill nästan sjuta upp de hela tiden, jag blöde från båda brösten.. jag hade ont i tre månader inanna ammningen blev bra, jag var så nära flera gånger att sluta amma men jag höll ut... Maria! som jag ser de så är du en super bra mamma åt lilla jeff =)

2010-06-09 / 10:31:21
http://saganomrasmus.blogg.se/
Anonym

Oh, så himla bra skrivet Maria! Jag instämmer verkligen. :) Ha en bra dag!

2010-06-09 / 11:28:08
http://volanen.blogg.se/
Annchan

Jag håller med alla ovan, jättebra skrivet. Hade jag inte ammat själv hade jag nog inte förstått riktigt men nu vet jag hur jävla ont det gör och för mig funkar det ändå, men det var hemskt i början när man inte var van. Jag tycker du är en jättebra mamma som försökte och stod ut så länge och vilken toppen pappa Jeff har som såg till att mamma mår bra. ibland är man så dum att man behöver nån som säger åt en att nu får det räcka och att det är ok. Man märker ju hur mkt du älskar din lille på att du försökte och försökte med allt! Nu vet du att du har gjort allt och det låter som att du känner att du gjort rätt vilket är jättebra!!

Jag tror helt klart att det kan vara mysigt att ge flaska, man håller ju om honom ändå och även pappa får uppleva det!

Kram

2010-06-09 / 16:39:32
http://lillafoten.blogspot.com
Marlene

Åh vad jag bli ledsen när jag läser detta, för din skull alltså.

Min son sög tag i bröstet direkt och jag har aldrig haft minsta problem med amningen. Inte minsta sår eller smärta. Och det är jag så glad för.

Men så efter några månader fick han jätte stora magproblem och efter omlagd kost, en bebis med kolik, läkarbesök, osv.. var jag så slut och trött på att kämpa med allt möjligt.. dessutom så "ville" inte lillen ha bröstet då han blev mer mätt utav flaskan. Men jag är glad att jag tog det beslutet, för både jag och han blev mycket lugnare. Och jag är glad att jag kunde amma problemfritt de första månaderna.

Du ska inte vara ledsen eller känna dig som en dålig mamma, du gjorde så gott du kunde och det är gott nog. Herregud vilken pärs att genomlida, rent ut sagt. Så ska det inte behöva kännas!

Kramar

2010-06-15 / 14:59:35
http://bymarlees.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback