Nu har det hänt!
Imorse trodde jag verkligen att hjärtat skulle stanna i kroppen på mig! Jag hade tagit över Jeff till våran säng eftersom att han var så pigg medan jag inte var lika alert. Vi somnade dock båda två, han innerst med en hel säng tillgodo på sin sida. Men medan jag sov måste han ha vaknat till och bestämt sig för att "nämen här vill inte jag ligga" och helt enkelt ålat iväg. Jag vaknade av en hög duns och en J som gallskriker och jag förstår direkt att han ramlat av sängen. Men direkt efter att jag tagit upp honom i famnen så ser jag att han mår förhållandevis bra förutom en liten röd bula i pannen. Så det blev några tårar och kramar innan han glömde de bort det, svårare är det dock för mig känner jag..! Jag har extremt dåligt samvete och hade han slagit sig ännu värre hade jag nog aldrig förlåtit mig själv.
Han kryper nu runt i lägenheten, tittar på mig och skrattar, så han verkar då inte vara sur på mig över händelsen.
Vi går hos Elsa-britta men jag hade egentligen velat gå till Ann.
Nån gång ska vara den första för allt, eller hur är det man brukar säga.. Anton var kanske 4-5 månader när han rullade ner från vår säng och då visste jag inte ens att han kunde rulla runt. Dåligt samvete behöver du inte ha, det var ju inte din avsikt att han skulle ramla och det blir ju inte så högt fall från en vanlig säng. Ingen fara så länge dom inte är avsvimmade, kräks eller ovanligt slöa! Det hör nog barndomen till att ramla hit och dit. Min sambo lyckades klättra ur spjälsängen som barn och landade på huvudet. Och han mår prima nu 30 år senare :-)
Tur att barn är tåliga! ;-)
