Jag hittade det här inlägget nyss när jag satt och kollade igenom arkivet. Jag kunde inte låta bli att le, mest för att det är så sant!

Efter att ha sett den där jädrans filmen kan jag inte låta bli att tänka på att Per snart ska åka igen. Jag kan inte låta bli helt enkelt. Men så var det förra gången också, ju närmare vi kom dagen D ju mer tänkte jag på det. En kväll jag aldrig kommer glömma är den innan han skulle åka iväg, när han stod och packade medan jag satt i soffan. Då var det som att jag helt plötsligt förstod allting, han skulle åka och precis allting brast.

Det finns fler dagar som jag minns tydligt, dagen då han for första gången, när vi stod på flygplatsen och sa "vi ses snart" och en av killarna i plutonen kom fram och sa "jag ska se till att han kommer hem helskinnad" och då blev det en salig blandning mellan tårar och tacksamma leenden. Så här mitt i alltihop ska jag passa på att inflika vilka underbara killar som Per for med sist (de skriver jag inte bara för att jag vet att vissa av er läser de här) det var en enorm trygghet att veta vilka han hade omkring sig. Sen var det ju ganska lätt också att ta reda på att allt var okej när de flesta av dom (alla förutom Per lägligt nog) är beroende av facebook. Det var faktiskt så jag fick tag i Per när jag hade tagit graviditetstestet.

Det finns inte bara dåliga minnen utan många skratt, kära återseenden och varma efterlängtade kramar. Men om jag ska skriva om allt då får jag sitta här hela natten, och de orkar jag nog inte.

Jag ska nu ringa min älskade och säga godnatt!


Innan Per for la jag två bilder i hans bröstficka, och de bar han med sig under hela sin mission nere i Afghanistan. När han kom hem var de väldigt slitna och på ena såg man knappt vad det var, men när jag sa att han kunde slänga dom så sa Per väldigt bestämt "jag lovade att alltid ha med mig dom, och de har jag tänkt att hålla"