Jeff och jag had en nära-döden-upplevelse inatt. J rosslar/hostar till, tappar andan och får fullständig panik, jag flyger upp och sliter upp honom ur sängen varpå han får luften tillbaka och börjar störtgrina. Det var början på en väldigt lång och slitsam natt. J är nämligen förkyld och inatt har han sovit en kvart i taget, bredvid mig, och hållt i min tröja med ena handen. Jag har med andra ord inte sovit många minuter inatt, och jag är rejält förkyld så jag behöver all sömn som jag kan få. Tur att Per kommer hem idag säger jag ju bara.

Men han är tapper min lilla kille, efter första målet imorse låg han och tittade länge på mig för att sen spricka upp i ett stort leende. Tyvärr började han sen hosta igen och då kom rädslan tillbaka.

Jag ska med andra ord inte jobba idag eftersom jag vägrar lämna ifrån mig J. Lite synd med J går alltid först! Vi ska bara mysa och försöka kurera oss hela dagen.