Tankar.

Datum:2011-04-14 / Tid:17:14:02
Man kan nog inte låta bli att låta tankarna spinna iväg lite just nu i dagarna kring Jeffs allra första födelsedag. Jag kommer ihåg så väl hur det var just idag för ett år sen, alla resor fram och tillbaka till sjukhuset, oron över hur allt skulle gå, medicinerna som gjorde mig innerligt trött, flytten och renoveringen mitt i alltihop.. Ja, listan kan göras oändlig nästan. Det var en rätt så turbulent tid minst sagt, och inte blev det lugnare efter att våran lilla kille hade tittat ut.

Förlossningen gick ju som de flesta vet snabbt och bra, den blev helt enkelt precis så som jag inte alls hade föreställt mig. Det var efter att den var färdig som den riktiga kampen började, som jag nu väljer att kalla det för. Ni som har barn vet vilken omställning det är att få ett barn, och hur man som människa förändras. Men för många är det ändå relativt "enkelt" tiden efteråt, även om alla går igenom otaliga sömnlösa nätter, gråt och amning som krånglar. Tyvärr förmörkades min första tid som mamma i och med alla mediciner och ork som helt enkelt aldrig kom tillbaka. Jag har suttit så många gånger och känt sånt dåligt samvete över all tid som runnit iväg från mig med Jeff, och det kan fortfarande slå emot mig än idag.

Sen har väl ingenting egentligen blivit bättre av att Per for iväg och jobbade i Stockholm inför Afghanistan, men det är heller ingenting som säger att allt hade varit perfekt för det. Förlossningsdepressioner kan drabba vem som helst och när som helst, då spelar det ingen roll om man har varit världens lyckligaste innan, det går inte att förhindra. Men att det skulle drabba mig, det såg inte jag som särskilt troligt. Däremot hade nog mycket blivit bättre fortare om jag redan från början hade fått den hjälpen som jag desperat behövde, men som tur var drabbades jag inte av någon värre form även om det ibland kändes så.

Det här är privat, men också en sak som jag aldrig skulle skämmas för att skriva om därför gör jag det. Många kommer säkerligen bli lite förvånade och kanske knappt tro på det, och det har även min psykolog sagt åt mig ett flertal gånger "du måste sluta släta över allting som är jobbigt" men det är exakt det jag gör. Det var som när jag fick havandeskapsförgiftning och satt med 110/180 i blodtryck och jag skrattade och sa att "nämen jag mår ju jätte bra, nu vill jag åka hem" och min läkare satt gravallvarlig på min sängkant och sa "Nä, alltså, nu får du sluta le och tro att allt är perfekt, du mår dåligt, du är allvarligt sjuk" 

Jag är stolt och obeskrivligt glad att jag lyckats ta mig igenom det här året, och framförallt att jag mår mycket bättre!

Jag skriver som min psykolog sa på vårat alla första samtal "När man ler ska man känna värmen ända från hjärtat, då mår man riktigt bra"

Kommentarer
Kattis

Hej Maria! Du är modig du som vågar dela det med oss. Alldeles för många försöker försköna i bloggvärlden! Jag drabbades liksom du av både amningsproblem, en make som reste iväg samt en depressionsdiagnos. Det är så vanligt men ändå känner jag ingen som "kommit ut" med en diagnos. Sluta aldrig att blogga för jag tycker att du är grym och peppar mig att orka!



Varma kramar från malmö

2011-04-14 / 21:01:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback