Dagarna går men inte känns det så mycket lättare eller bättre. Tids nog kanske. Det har varit så fruktansvärt mycket sorg och tankar på sistone, man försöker förstå men så helt plötsligt är man tillbaka på noll igen. Värst är ändå att vara ute hos mamma och pappa, se huset och veta att man aldrig kom mer få se honom där igen.. Vi kommer aldrig mer se honom sitta i sin stol på altanen, aldrig mer gå över dit, få en klapp på kinden..! På onsdag får jag något annat att tänka på då vi åker ner till Stockholm. Sen på fredag ska vi välkomna hem pappa Per och sen på lördag åker vi till solen. Farfar <3