Det är lustigt hur man bara behöver titta på en sak och känna en rad olika känslor och minnas konstiga småsaker.

Pers keps som hade i Afghanistan hänger så fint ute i hallen, som den gjort sen han kom hem. Den hänger där som en evig påminnelse, om hur skört allt är och att man ska uppskatta alla stunder tillsammans.

Just idag när jag råkade få syn på den flög flera olika ögonblick över mig. Men ett speciellt var när P var i A och de va ute på långpatrull söderut. Han hade inte ringt på en vecka ungefär och när han väl ringde satt jag i Jeffs rum och lekte. Jag hade precis tänkt att "nä nu får han fasiken ta att ringa" och så ringde telefonen..! Jag minns hela samtalet i minsta lilla detalj faktiskt, kan bero på att de bara varade i drygt två minuter.

Ibland när jag tänker på Afghanistan blir jag illamående, men ibland kan jag tänka att fler missioner kommer ju att komma och då är vi förberedda.

Tänk vad en smutsig keps, som inte ens är särskilt snygg, kan få fram för tankar..