Jag är nästan alltid oerhört stolt över Pers missioner nere i Afghanistan. Trots att dom har varit mer än jobbiga och de har tärt på oss och vårat förhållande, så känner man stolthet över att han åtminstone försöker göra något för någon annan. 

Idag när jag läste den HÄR texten kände jag ännu mer stolthet över honom och de andra killarna han var därnere med. Det visar att det arbete de utför faktiskt gör skillnad, det händer nånting! Sen att de just handlar om den lilla byn där Per spenderade nästan all tid, gör det ännu större. Jag minns så väl när de for ner dit första gången, innan hade de bara flugit in personal dit via helikopter för att vägen var för farlig. Då var man lite nervös, och inte blev de bättre när man fick höra om alla strider och terrängen som gjorde det ännu mer farligt. Men som sagt, idag är det bättre där, tack vare bland annat Per och hans pluton.

Stolthet, underbar känsla!