4-4

Datum:2012-10-16 / Tid:23:08:12

Kryssade Sverige mot Tyskland? I Berlin? Efter att ha legat under med 4-0? Va? Nä?

JO!

FAN VAD HÄRLIGT!!!!!

Chocktillstånd och total eufori råder!


Nytt jobb!

Datum:2012-10-12 / Tid:21:07:13

Yes! Snabbt var det fixat också. Fast de var redan fixat innan vi for utomlands faktiskt. Började igår och de gick finemang! De är i princip som det jobbet jag hade innan Expert så är redan inne i det, skönt!

Hihi.. Hade blå uniform förut, sen orange och nu grön.. Vad blir de nästa gång, röd?


INTE OKEJ!

Datum:2012-09-19 / Tid:20:22:09

Jag förstår att de kanske intresserar folk att Expert ska ha en stor rea framöver och rensa lagret.

MEN att smsa/ringa mig och riktigt "gnida in det" är fan inte okej! Det var mitt jobb, ett jobb som jag trivdes enormt bra på och där jag har en hel drös med kollegor som jag bryr mig om och som nu står utan arbete och inkomst. Hört talas om respekt?

Men visst.. När du eller din tjej/kille/mamma/pappa/kompis blir av med jobbet så ska jag också ringa och skratta dig rakt i örat..

Förbannad är jag, minst sagt!

Sen finns det givetvis dom som visar sitt stöd och bryr sig, all heder till er! Det är så det ska vara, och det är ni som är viktiga också.


Konkurs.

Datum:2012-09-18 / Tid:21:34:58

Jag jublade ju inte direkt när jag fick veta att Expert gått i konkurs, även om man då och då haft det på känn.

I samma veva kom det dåliga samvetet över grejerna man sålt till vänner och bekanta. Sen för att inte tala om oron över lönen..

Men som en av killarna på jobbet sa "det löser sig alltid" och så är det väl.


Sprid det vidare!

Datum:2012-04-19 / Tid:15:40:46
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle mer än gärna ta mig an uppdraget, men eftersom att jag inte har den utbildningen så är det inte direkt aktuellt. Men jag drar mitt strå till stacken genom att publicera det här inlägget istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Enkelt sätt att göra lite skillnad, eller hur?


Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj


Dagens goda gärning.

Datum:2011-09-29 / Tid:13:21:58
Jag har skrivit om det förr men det är en sak som aldrig slits ut och blir för trivial. Men jag skänker pengar till Läkare utan gränser och ibland även Röda korset, främst dom förstnämnda. Den här månaden är inget undantag och jag gjorde nyss min vanliga insättning.

Gör ni samma sak, eller är det bara när det visas svältande barn på nyheterna? Berätta gärna hur ni tänker, eller om det helt enkelt är så att man glömmer bort det och därför inte gör det även om man skulle vilja.

Kom ihåg, 50 kronor är nästan ingenting för oss, det är att offra en snusdosa/ciggaretter, pizza på söndagskvällen eller skippa att köpa det där rea-plagget som ändå kommer hamna längst in i garderoben med prislappen kvar.

SKÄNK HÄR!

EFTERLYSNING!

Datum:2011-09-20 / Tid:09:43:52


Jag/Vi är i stort behov av en sån här filt som på bilden (färgen är betydelselös)

Har du en sån här filt? Känner du någon som har? Vet du var den finns att köpa? Snälla, hör av dig till mig!

Starkt!

Datum:2011-09-15 / Tid:15:51:00
Heja kusin, du gör rätt och du visar vägen! Starkt!


Vill ni läsa i Sydsvenskan om vad min kära kusin i Malmö gjort? Klicka då HÄR!

...

Datum:2011-09-08 / Tid:07:32:55
Jag ska iväg på utbildning alldeles strax, förhoppningsvis blir jag inte borta alltför länge. När jag kommer hem ska jag pussa på J och bara vara.

Jag är fortfarande i någon slags chock sen igår, och då syftar jag på flygkraschen i Ryssland som i princip raderade ut ett helt hockeylag. Där bland alla spelare fanns också vår egen Stefan Liv, och det gör det ännu mer ogreppbart. Jag personligen har väl aldrig älskat honom, men jag vet dom som gör och ser honom som en hjälte för allt han gjort för HV71. Men det som gör att man blir ledsen är att veta att en kvinna förlorat sin sambo och pappan till deras barn, och då för att inte tala om barnen, de får nu växa upp utan sin pappa. Den pappan som för drygt tre år sen fick åka ut ifrån isen under en elitseriematch för att hinna till BB och se sin andra son födas. Ofattbart att den människan inte längre finns!

Alla mina varmaste tankar finns hos de anhöriga idag, speciellt de små som förlorat sina älskade pappor!

Norge.

Datum:2011-07-23 / Tid:10:11:52

Dom flesta vet (hoppas jag) vid det här laget vad som har hänt i Norge, och det är knappt så åtminstone jag kan förstå att det är sant! Det är fruktansvärt, så fruktansvärt att det inte finns några ord att beskriva det med. Speciellt då syftar jag på massakern av över 80 ungdomar, barn! Det känns så ofattbart, och ogreppbart, att en människa kan göra en sån sak.

Lilla Norge, vårat kära, nära grannland..

Lite extra känns det i hjärtat när jag och mamma igår ett par timmar innan det här hände satt och pratade om att vi eventuellt ska åka till Norge i sommar för att hälsa på släktingar. Jag har väl aldrig känt mig särskilt norsk, tills igår..!

Skänk en tanke till norrmännen!


Plugga eller inte?

Datum:2011-07-19 / Tid:15:15:06

JIPPIE, får jag väl börja med! Jag kom in (mot alla odds) på mitt förstahandsval på LTU. Det är en kandidatutbildning, en riktigt bra en (exakt vad det är för något kan vi gå in på när och om jag tackar ja)

Nu sitter jag givetvis med en stor rynka i pannan och funderar om och om igen "ska jag" "vill jag" osv osv. För det är frågan, och lite "vågar jag"

Vi ska sätta oss ner ikväll och diskutera lite, jag och min lilla familj!

Men visst är det kul i allafall? Jag trodde aldrig att jag skulle komma in bara sådär liksom.


Skänk till östafrika!

Datum:2011-07-15 / Tid:21:05:43

Kan man undgå att få rysningar av att titta på den här bilden? Jag tror, och hoppas, inte det!

När man ser en sån här bild och läser om den fruktansvärda svältkatastrofen som just nu pågår i Afrika känner man sig rätt maktlös, och givetvis ledsen. Det är sån orättvisa att medan vi här i Sverige just nu funderar på hurvida man ska ut på krogen den här soliga fredagskvällen så sitter det hundratusentals människor på en annan kontinent och inte vet när och om de får äta en rejäl måltid igen, känna rent vatten i sin mun och se ens barn mätta. Det får mig att vilja kasta ut min plattv, iphone, ja alla onödiga saker genom fönstret. Det får mig också att tänka "tänk om det vore mitt barn som satt där med revbenen synliga och en mage ekande tom" DET får mig att vilja gråta!

Jag brukar skänka pengar då och då, gjorde det senast för ett par veckor sen när jag först läste om den extrema torkan i Afrika. Ikväll gjorde jag det igen!

Har du skänkt pengar eller vill du hellre behålla dom så du imorgon kan köpa en snygg tröja, lördagsgodis eller kanske en lyxig oxfilémiddag?

Det krävs inte mycket, för tänk hur många magar vi kan mätta, hur många hjärtan som kan kännas lite lättare, om vi alla skänker varsin hundralapp!

KOM IGEN NU!


Klicka på länken så kommer ni direkt till röda korsets sida för bidrag.

Ni kan även stödja läkare utan gränser och det gör ni HÄR!

Tankar.

Datum:2011-04-14 / Tid:17:14:02
Man kan nog inte låta bli att låta tankarna spinna iväg lite just nu i dagarna kring Jeffs allra första födelsedag. Jag kommer ihåg så väl hur det var just idag för ett år sen, alla resor fram och tillbaka till sjukhuset, oron över hur allt skulle gå, medicinerna som gjorde mig innerligt trött, flytten och renoveringen mitt i alltihop.. Ja, listan kan göras oändlig nästan. Det var en rätt så turbulent tid minst sagt, och inte blev det lugnare efter att våran lilla kille hade tittat ut.

Förlossningen gick ju som de flesta vet snabbt och bra, den blev helt enkelt precis så som jag inte alls hade föreställt mig. Det var efter att den var färdig som den riktiga kampen började, som jag nu väljer att kalla det för. Ni som har barn vet vilken omställning det är att få ett barn, och hur man som människa förändras. Men för många är det ändå relativt "enkelt" tiden efteråt, även om alla går igenom otaliga sömnlösa nätter, gråt och amning som krånglar. Tyvärr förmörkades min första tid som mamma i och med alla mediciner och ork som helt enkelt aldrig kom tillbaka. Jag har suttit så många gånger och känt sånt dåligt samvete över all tid som runnit iväg från mig med Jeff, och det kan fortfarande slå emot mig än idag.

Sen har väl ingenting egentligen blivit bättre av att Per for iväg och jobbade i Stockholm inför Afghanistan, men det är heller ingenting som säger att allt hade varit perfekt för det. Förlossningsdepressioner kan drabba vem som helst och när som helst, då spelar det ingen roll om man har varit världens lyckligaste innan, det går inte att förhindra. Men att det skulle drabba mig, det såg inte jag som särskilt troligt. Däremot hade nog mycket blivit bättre fortare om jag redan från början hade fått den hjälpen som jag desperat behövde, men som tur var drabbades jag inte av någon värre form även om det ibland kändes så.

Det här är privat, men också en sak som jag aldrig skulle skämmas för att skriva om därför gör jag det. Många kommer säkerligen bli lite förvånade och kanske knappt tro på det, och det har även min psykolog sagt åt mig ett flertal gånger "du måste sluta släta över allting som är jobbigt" men det är exakt det jag gör. Det var som när jag fick havandeskapsförgiftning och satt med 110/180 i blodtryck och jag skrattade och sa att "nämen jag mår ju jätte bra, nu vill jag åka hem" och min läkare satt gravallvarlig på min sängkant och sa "Nä, alltså, nu får du sluta le och tro att allt är perfekt, du mår dåligt, du är allvarligt sjuk" 

Jag är stolt och obeskrivligt glad att jag lyckats ta mig igenom det här året, och framförallt att jag mår mycket bättre!

Jag skriver som min psykolog sa på vårat alla första samtal "När man ler ska man känna värmen ända från hjärtat, då mår man riktigt bra"

Livet är skört.

Datum:2011-03-12 / Tid:14:34:13
Jag vet sedan innan att livet är skört och något som man alltid måste ta vara på, varje minut, varje ögonblick. Idag fick jag ännu ett bevis på det. Det är fruktansvärt att få höra hur orättvist livet kan vara ibland, för vissa av oss.

Två som gifter sig av oändlig kärlek och för att de ska vill vara tillsammans livet ut.. De vill ju åldras sida vid sida, uppleva livet och få njuta av tiden. Men att veta att de inte kommer hända men gör det i allafall, det är vackert men så sorgligt..! Jag kan inte för mitt liv ens föreställa mig känslan..

Jag säger bara det; ta vara på dina chanser, ditt liv och kärleken..


Tänker på dig..

Nytt år.

Datum:2010-12-31 / Tid:13:03:15
Tänk, inatt blir det ett helt nytt år. Har inte 2010 gått ovanligt fort? Jag kanske känner så bara för att det har hänt så mycket under bara ett år.

Jag har burit Jeff i min mage, fått känna hans liv och rörelser inom mig. Jag har även fått uppleva hur det är att bli allvarligt sjuk och för första gången ligga på sjukhus. Men det kan jag göra tusen gånger om för Jeff! Sen har vi ju givetvis fått uppleva det fantatiska genom att få ett barn, en fullt frisk liten pojke med tio fingrar och tår. Vi blev en familj på riktigt över en natt! Genom Jeff har vi även fått uppleva en sån stark och obeskrivlig kärlek som i allafall jag knappt trodde var möjlig. När han ler känns det som att hjärtat är vidöppet och det finns inget slut på kärleken som man känner, och när han gråter hjärtskärande skulle man kunna gå genom eld bara för att få hålla honom i famnen och trösta.

Vi har även upplevt mycket annat under det här året, men de mesta har självfallet med Jeff att göra. Han är våran mittpunkt!

Om nästa år bara blir hälften så bra som detta har varit, då kan vi vara väldigt lyckligt lottade!

Mitt nyårslöfte blir, och kommer bli alla framtida nyårsafton, att få min familj att känna sig trygga, uppskattade och framförallt älskade! Vad blir ditt nyårslöfte?