Jisses.. mitt humör svänger lika mycket som en roddbåt mitt ute på luleälven.

Ena stunden så ler jag bara, är lycklig och tacksam.. framsteg, små men dock ändå små babysteg framåt.
Sedan så kan de bara ta en halv sekund så vill jag bara nita någon (någon, ja.. jag vet ganska exakt vem) och jag känner bara sådant hat och mina ögon blir nog kolsvarta.

När ska detta sluta?

Ska det vara så här nu, när jag hör din röst på telefon så är jag glad.. sen när jag ser ett livstecken från denna människa då vill jag bara ut och skaffa mig ett gevär.

Upp och ner, upp och ner..