Läsvärt!
Detta reportage går idag att läsa i NSD. Det är Pers forna kollega från Afghanistan som det handlar om. Han förlorade ena benet och blev allvarligt skadad under missionen. Det är mycket läsvärd och intressant! Även om det är nästan exakt 3 år sedan det hände känns det som att de va nyss som Per ringde hem mitt i natten och var uppskakad och sa "de har gått jävligt illa idag"
Läs det!
Stolthet!
Jag är nästan alltid oerhört stolt över Pers missioner nere i Afghanistan. Trots att dom har varit mer än jobbiga och de har tärt på oss och vårat förhållande, så känner man stolthet över att han åtminstone försöker göra något för någon annan.
Idag när jag läste den HÄR texten kände jag ännu mer stolthet över honom och de andra killarna han var därnere med. Det visar att det arbete de utför faktiskt gör skillnad, det händer nånting! Sen att de just handlar om den lilla byn där Per spenderade nästan all tid, gör det ännu större. Jag minns så väl när de for ner dit första gången, innan hade de bara flugit in personal dit via helikopter för att vägen var för farlig. Då var man lite nervös, och inte blev de bättre när man fick höra om alla strider och terrängen som gjorde det ännu mer farligt. Men som sagt, idag är det bättre där, tack vare bland annat Per och hans pluton.
Stolthet, underbar känsla!
Ring ring!
Tänk, om mindre än en månad är den här missionen över.. Den sista missionen?
Världens mest jagade man!
Han är nu död, sägs det i allafall! För mig personligen dog han för flera år sedan, för jag tror att det var just då han dog. Men eftersom det behövdes en person att hata, en ursäkt för att få fortsätta, så fick han leva vidare. Men nu är han då officiellt död, sen om han dog igår eller för 3 eller 10 år sen, det får vara.
Jag hoppas bara inte nu att alla som är motståndare till Sveriges närvaro i Afghanistan ska få nytt bränsle och tycka att vi nu är färdiga där. Sverige kan omöjligen vara färdiga där pga att en enda man är död, även om den mannen heter Usama Bin Ladin. Han var inte ensam därnere, det finns hundratals likvärdiga män som är minst lika stora och hemska tyranner som han var, och dom är där nu. De vaskar dagligen fram nya rebeller för att anfalla svenskarna, och ingen ska ju tro att en man som tydligen blev dödad i Pakistan kan skicka sådana order till Afghanistan och vara en enhäldig ledare utan att finnas på plats. Det finns fler, och våldet kommer inte att abrupt sluta nu bara för att en av dom är borta!
Jag är rädd för att allt kommer att gå åt fel håll ett tag framöver, det kommer trappas upp därnere för att hämnas hans död. Jag hoppas innerligt att de inte kommer drabba svenskarna därnere, men det kan man ju aldrig veta.
Men, som en liten sammanfattning, för att det ska bli en förändring i Afghanistan behövs en djupare lösning än att Usama Bin Ladin ska dö. Det är ett land utan någon grund, med laglöshet och pengar som enda motivation i och med utspridd fattigdom. Lägg till att många inte fått gå i skolan och därför är det få om ens några av de äldre som kan skriva eller läsa. Utgångsläget är som de flesta redan förstått rätt komplicerat! Men det måste finnas en lösning. Men hur ser den ut?
Det tåls att tänka på, men tänk också på hur många flickor (och pojkar) som idag har möjligheten att gå till skolan i norra Afghanistan sen Sverige skickade sina trupper dit. Bara en sån sak, som är så självklar för oss här i Sverige, det är ett mirakel för dom. Jag hade kunnat fortsätta på den här linjen i all oändlighet, men ni förstår nog var jag vill komma.
Sverige ska vara kvar i Afghanistan!
Byebye.
Jag skojar inte när jag skriver att jag är trött på det här, alla resor, avsked och dagar innan man vant sig vid ensamheten igen. Det är tur att de nu bara är 46 dagar kvar till medaljceremonin, då sätter vi punkt för den här skiten!
Bilderna som jag lovat kommer dyka upp antingen idag eller imorgon, varit lite annat att tänka på som ni säkerligen förstår.. Men de kommer!
Inte lika kul..
Come to mama!
Jag har tänkt att införa en sak som heter "missionspresent" och det ska vara som ett tack för att man stått ut med han/hon som varit iväg på utlandstjänst. Eftersom att jag snart har stått ut med två så borde jag få en väldigt fin present, eller hur? Det finns ju vissa som säger "men det är ju present nog att få hem honom" äsch säger jag! Här ska det vara materiella ting. Jag har därför önskat mig (snarare talat om att den här ska jag men jaja) väskan på bilden!
Per kommer gissningsvis inte ha så mycket att säga till om, jag har ju som sagt ändå stått ut med honom under två missioner vilket blir sammanlagt över 1 år och lite till, och då har jag inte ens räknat med utbildningen.
Eller så kan han få välja, väskan eller en ring på mitt vänstra finger.. Då vet jag defintivt vad jag får!
Saknad.
Jag hinner inte alltid känna efter ordentligt, det är som ni säkert förstår ett rasande tempo här hemma i princip hela tiden och när lillen sover ska jag hinna med allt som jag inte hinner med när han är överallt. Men jag har börjat känna av lite saknad igen, börjat inse att det faktiskt är ett par veckor kvar tills Per kommer hem igen. Jag har dock än så länge inte oroat mig nånting, vilket kanske inte enbart är positivt. Men jag kanske oroade mig tillräckligt förra missionen? Jag vet ju att P är ute och rullar i veckan, men ändå känner jag mig lugn, eller mest otålig faktiskt, jag vill att han ska ringa så jag kan ta lite beslut angående badrummet.
Jag beställde nyss några Afghanistan bodys och en t-shirt till mig, då kan vi visa alla hur mycket vi stöttar och älskar våran PP (Pappa P)
Nä, nu ska jag ta tag i middagen innan lilleskutt ska hoppa i säng..
Imorgon.
Idag har vi bara myst, ätit på stan, åkt pulka med Jeff och bara njutit.
Saknar dig redan älskling..
Jag är inte road!
Det här förklarar ju fortfarande inte varför Per inte hört av sig, men P trodde att han ville överraska mig. Det är ju lätt när jag är dektektiv.
Ska vi ha gissningslek? När och hur kommer Per hem? Knackar han bara på dörren? Ringer han och ber mig hämta honom? Idag? Imorgon?
Dyrt telefonsamtal.
Per ringde nyss, från en kass satellittelefon.
P - Jag vet att det är dålig täckning, men samtalet är dyrt i allafall, svindyrt.. och det är inte jag som betalar.. (följt av ett ondsint skratt)
Om jag minns rätt kostar det ungefär 1000/minuten, och vi pratade i 8 minuter.. Ja, då kan ni ju själva räkna ut totalkostnaden. Tror ni att jag bryr mig speciellt mycket att försvarsmakten måste betala? Det börjar på K och slutar på nappast.
Det är inte prioriterat med telefoner där Per befinner sig därför kan han varken ringa ofta eller prata länge när han väl ringer. Men förhoppningsvis kommer det bli bättre framöver. Vi har därför inte pratat särskilt många gånger sen han for, kanske 5-6 gånger varav hälften av dessa bara var korta samtal där Per bara ville kolla av läget här hemma.
Om jag hoppar runt av lycka pga detta? Inte riktigt nej..
Älskling!
Rolig grej, när Per var förra gången i A så fastnade han aldrig på någon bild. Eller, visst, när de andra killarna tog så var han med nån gång, inte särskilt många dock. Men den här gången så har han fastnat på bild faktiskt, och det var när generalen var på besök.
Det var en rolig grej att se så här på lördagsmorgonen..!
Men nu ska vi äta frukost och mysa lite, sen ska jag faktiskt iväg och jobba. A-L och Marcus ska vara barnvakt åt mitt lilla monster.
Han läser mina tankar!
Nåväl, han mådde bra även om de tydligen var rätt trist därnere just nu, inte mig emot dock. Men jag vet att han inte for dit för att sitta och dricka kaffe och titta på månskenet.
Rolig grej var också att när jag berättade vissa saker sa han "aamen de där har redan P berättat, han har läst din blogg" så vissa saker når honom utan att vi ens pratar. Jag har länge försökt få honom att läsa min blogg men han tvärvägrar, han säger att han vill höra sakerna direkt och inte läsa om de.
Nu har jag fått mig en rejäl dos med energi, det behövdes verkligen! Om mindre än två veckor kommer jag få ännu mer energi, för då kommer min älskling hem..
CQ.
Läs själva.. (har dock inte velat skriva ut städerna på två ställen, ni förstår säkert)
The 29 men of 3rd mechanized infantary platoon know, and will always know, what it's all about. If you have the honor of meeting one of them in the future, ask him about it. If you don't, here are som hints; brotherhood, courage, knowledge and a hell of a warrior spirit.
Our mission was never easy, from the taliban ruled hills of * and the traitorous of *, to the hopeful eyes of children and the good soldiers of the Afghan army.
The escorts, the patrols, the operations. The suicide bombers, the IED's, the fire fights. The long nights in fire positions, the social patrols, the cordons, the dead bodies. The laughter's, the agonizing worrying about wounded brothers, the tears. The bad language, the heavy metal, the ceremonies. The patrias, the pigs, the kickass-CV 0+'s and of course our piece-of-shit-toyotas. Ze germans, the norwegian PsyOps guy who wanted to blow the shit up, the horrific monsters that some Afghans call dogs.
No matter what challenges we faced, we took them on with pride and loyalty. When i think of it, i am amazed that soldiers hard as rock, can move that fast and stay that low.
To all of you who served with me; this is not only our deeds and memories, this is also the DNA that makes us biological brothers in arms.
Ensam.
Jag vet att han kommer hem om mindre än tre veckor, men det lindrar inte saknaden märkvärt just nu..
