Det har varit så mycket de senaste dagarna, eller mycket och mycket, jag har mest bara fokuserat på Per och allt här hemma. De har ju gjort att jag har glömt bort att berätta lite om vårat rutinultraljud och visa de andra bilderna på lill♥.

Ni kanske minns att jag skrev att jag var hur nervös som helst innan ultraljudet? Det var ingenting i jämförelse med hur det var när vi satt i väntrummet. De blev ännu värre av att jag inte fick gå på toaletten, så givetvis var jag hur kissnödig som helst. Enligt Per var jag också näst intill neurotisk och galen, han sa minst 10 ggr att jag skulle ta de lugnt och ta ett djupt andetag. Han sa även "om du inte börjar ta de lugnt så kommer du ju skrämma slag på ungen". Nåväl, efter en oändlig väntan (en kvart ungefär) så fick vi i allafall komma in. Läkaren var hur trevlig som helst och hon hade även med sig en väldigt gullig AT-läkare som också skulle klämma och känna på magen. De började nästan direkt diskutera om att jag var längre gången än det var sagt sist och det överraskade mig faktiskt, men som sagt, inte mig emot. Sen körde dom igång själva ultraljudsundersökningen och gissa om mitt stegrande hjärta mådde bra av att det lilla hjärtat därinne mådde bra? Lillbusen därinne drog igång världens uppvisning med sparkar, kullerbyttor, hickade och viftade vilt med armarna. Fast när de skulle undersöka hjärnan och alla de andra viktiga delarna så låg h♥n helt stilla, vilket läkaren blev lite förundrad över. Efter att ha kollat på allt och förklarat vad vi såg så sa hon att eftersom att jag var så smal och i exakt "rätt" vecka så ville hon göra en utökad undersökning bara för att visa AT-läkaren när man såg så bra. Det var då som hon bytte och slog på 3D/4D och snacka om att tappa hakan! Jag höll nog på att både svimma och få skrattanfall och hela köret när h♥n uppenbarade sig på skärmen så tydligt. Det var verkligen overkligt! Tyvärr fick vi inte se ansiktet särskilt länge eftersom h♥n snabbt drog upp armarna framför ansiktet och sen vände sig om. Men av det lilla vi fick se så var vi båda överens om att h♥n var onekligen väldigt lik Per. Sen frågade läkaren om vi ville veta könet och jag tror nog att jag halvskrek "neej". Efteråt var jag lite ångerfull eftersom att hon förmodligen såg rätt tydligt vilket kön det är, men Per fick in mig på rätt spår igen rätt snabbt. Dock misstänker jag starkt att det är en liten kille som gömmer sig därinne, medan Per är bombsäker på att det är en flicka och det har han varit sen allra första början.

Här får ni i allafall bilderna på vårat lill♥ och har ni någon gissning om kön så varsågod!