Uh, nu längtar jag verkligen tills jag får sluta äta penicillin! I början kände jag inte av några biverkningar direkt men nu har de börjat dyka upp emellanåt. Vissa är ju inte särskilt jobbiga medan andra är extremt jobbiga! De påverkar ju verkligen mitt humör och de gillas inte alls. De känns nästan som att mina hormoner flöder åt alla håll eftersom humöret flyger åt alla möjliga håll. Men de beror på penicillinet.

Sen så saknar jag Per ännu mer än vanligt också, och de är alltid lika tungt. Nu är han ju ute på patrull också så kommer nog inte få prata med honom förrän slutet av nästa vecka. De är så typiskt, nu när jag verkligen behöver honom och hans fina, stöttande ord.

Jaja, var och fikade tidigare med Angelica och de muntrade upp mig ganska mycket, de är så härligt att höra hur hon och P klarade av de när han var på mission i Afghanistan. Sen vet hon hur de känns och kan komma med förslag och sådär. De gör ju inte saken sämre heller att hon är världens gulligaste tjej, alltid ett leende på läpparna, och de gör otroligt mycket! Eller hur? Då blir man själv glad.

Nä, nu ska jag laga lite mat och ta de lugnt innan de är dags att åka och jobba natt på farmen..