Idag har jag haft en riktig duktig-dag. Jag började med att jobba mitt lilla pass på förmiddagen, sen hem direkt och börja slänga in tvätt i maskinerna. Där emellan hann jag försöka trycka ner lite lunch i min uppsvällda hals, de gick sådär, de har ännu inte börjat kännas ett dugg bättre. Sen blev de ett jäkla springande fram och tillbaka fram tills klockan 17, men allt är nu rent och struket till och med. Duktigt va..? Jag känner mig rätt stolt med tanke på att jag är lite vimmelkantig av medicinen och febern, fast tror att febern nu gett sig förtillfället.

Per ringde även tidigare för att höra hur jag mådde och sådär. Han är så söt, bland de första han sa var "jag saknar dig älskling" och så lät han sådär gosig och gullig. En sak som jag gillar är att han alltid kallar mig älskling, och väldigt sällan något annat, kanske gumman om han ska vara extra gullig men då börjar han alltid skratta för han hör hur fel de låter. Om han ska vara extra allvarlig eller poängtera något kan han börja med "Maria.." och då brukar jag alltid börja skratta, för de låter som när jag va liten och mamma skulle banna mig för något. Jaja, vi kom då överens om att han snart är hemma igen och att de ska bli riktigt härligt. Vi är ju faktiskt snart halvvägs på den där otroliga resan, och de känns lite otroligt. Men jag kommer inte ropa hej förrän vi har nått december och Per står på kallax och jag vet att "nu är han hemma för att stanna"

Oj vilket konstigt inlägg de blir, febern kanske är tillbaka ändå..? De känns då som att jag mest yrar. Nu ska jag lägga mig i soffan och se lite från Michael Jacksons minnesstund, och ta in de sista av den store mannen, the king of pop. Han är ju ändå den störste inom musikbranschen, i modern tid. Även jag har dansat och sjungit(läs:mimat) framför spegeln till hans musik, och yes, även jag har väl haft en smygförälskelse i han med den otroliga rösten i kombination till hans grymma moves. Bara för sakens skull ska jag säga de att trots alla rättegångar och snacket kring de så har jag faktiskt aldrig tagit till mig det, och jag har alltid trott bättre om honom. Jag vet inte ens varför, troligtvis ligger de ju någon sanning bakom det, men jag kan inte tro på det ändå. Jag tror att han bara var en missuppfattad liten pojke i en vuxen mans kropp, en liten pojke som aldrig fick vara just en liten pojke.

Oops, nu kommer min favoritlåt med han så nu är de dags att kila..