Godmorgon!

Per ringde och väckte mig för ett litet tag sen, och inte hade han några strålande nyheter direkt. Bland de första han sa var "vi kommer inte kunna prata på ett tag" och efter de satt jag mest och sa "nej nej nej" Jag sa de åt honom, de var en sak att han for de där jäkla Afghanistan men att inte kunna ringa på en hel vecka, aldrig i livet! De var dock inte förhandlingsbart. Men jag talade om för honom att han skulle springa, inte gå, till den närmsta telefonen direkt, utan att göra stopp vid t.ex. toaletten, och ringa mig samma sekund som de kommer tillbaka till campen!

De här är första gången sen vi träffades som vi inte ska höras på en vecka, och de känns allt annat än bra just nu. Så fort de händer något vill jag ju prata med Per och på en vecka lär de ju hinna hända en hel del. Men jag får tänka på allt han sa och fokusera på att han snart är hemma och då slipper vi telefonen emellan oss.

Nu får ni faktiskt hjälpa mig lite här och stötta mig, okej?