Jag ska försöka återge förlossningen så detaljerat och exakt i tider som jag bara kan. Vissa delar är lite luddiga men i överlag så var jag väldigt "vaken" så jag minns i princip allt.

Vi åkte ju som sagt in på onsdagen den 14:e för ett vanligt återbesök som jag då gjorde varannan dag pga min preeklampsi. De körde då som vanligt ctg-kurvor, blodtryck, toxprover och ultraljud. Till en början såg allting lika bra ut som förut, men så kom svaren på urinprovet och det var värre än någonsin vilket gjorde att de inte hade något annat val än att sätta igång mig. Kring halv ett tiden fick jag då 1/4 dels cytotek, som verkar uppmjukande för livmodertappen, fick även en hinnsvepning i samband med detta. Efter detta så sa de bara åt mig att försöka röra på mig och vara som vanligt, för att sen komma tillbaka till förlossningen tre timmar senare för att göra en ny undersökning. Så jag och Per gick ner till matsalen och käkade lite lunch, givetvis var vi ju väldigt spända och fnissiga, och lite rädd att vattnet helt plötsligt skulle gå. Sen for Per hem för att hämta lite grejer och då gick jag upp till mitt rum på BB för att vila lite och ringa runt till lite folk för att berätta att de nu skulle komma en liten bebis. Kring 15-15.30-tiden började jag få lite små värkar emellanåt, men ingenting som störde mig märkbart då, var mest roligt att det hände nånting. Jag skulle tillbaka till förlossningen vid 17-tiden för en ny kontroll av livmodertappen, men en halvtimme innan började jag få mer och mer onda värkar så vi gick dit tidigare för att få en ny kontroll. Jag trodde då att jag skulle svimma när de gjorde kontrollen och de sa att ingenting hade hänt sen den sista undersökningen, jag hade ju ändå ont! Men det var bara att acceptera även fast det då kändes lite hopplöst.

Vid 19-tiden fick jag då istället morfin och bricanyl för att jag skulle få sova lite och då tog Per beslutet att åka hem och fixa i lägenheten eftersom barnmorskan sa åt honom att de inte skulle bli någon bebis ännu. Jag låg då med pinvärkar som kom i princip varannan minut och ibland oftare. För att fokusera på något annat låg jag och glodde på klockan, för att klocka värkarna så jag visste på ett ungefär när jag kunde förvänta mig en ny och sen för att jag väntade på att medicinerna skulle börja verka. Vid 20.30-tiden började jag inse att medicinerna inte funkade så jag ringde efter barnmorskan, som då försökte ge mig piller och varma vetekuddar för att se om det kunde ge någon verkan men det hände fortfarande ingenting. Vid 21.30-tiden tog de då beslutet att köra över mig till förlossningen för att göra en ny undersökning och en ctg-kurva. Undersökningen visade då att jag hade öppnat mig ifrån 3 cm till 6 cm, vilket betydde att förlossningen hade satt igång på riktigt vilket gav mig en rysning i samma sekund som barnmorskan sa det men jag var så himla fokuserad att jag nästan direkt kände "ja, nu kör vi!" Så de ringde givetvis efter Per, klockan hade då hunnit bli 21.30, och barnmorskan erbjöd mig ett bad vilket jag mer än gärna ville prova. Bada var helt underbart till en början även fast jag var lite irriterad att jag var tvungen att härda ut varje värk alldeles ensam, kände mig lite utelämnad. Men Per kom in till förlossningen vid 22.30-tiden och då var jag ändå på rätt bra humör trots smärtan, blev mycket lugnare åtminstone vilket nog underlättade vid värkarna. Barnmorskan sa då flera gånger att hon tyckte att jag hanterade värkarna otroligt bra och hon berömde mig både då och efteråt att jag klagade väldigt lite och istället fokuserade framåt. Precis efter att Per kommit in gick vi tillbaka till förlossningssalen för att vänta in narkosläkaren som skulle ge mig en epidural, medan vi väntade fick jag prova lustgas. Jag sa först att jag var lite rädd för att den skulle göra mig illamående och borta i huvudet, men barnmorskan var så tålamodig och förklarade nogrannt och så fick jag prova i väldigt låg dos. Jag kände direkt att den fungerade bra för mig, mest för att jag fick något annat att fokusera på medan jag hade värkar, så det var knappt att jag ville släppa masken till sist.

 
Ajaj..!

Vid 23-tiden kom första narkosläkaren och försökte sätta epiduralen men efter att ha försökt fyra gånger så ringde hon efter en annan då hon inte lyckades pricka rätt. Just då kände jag mig lite uppgiven eftersom att jag längtade så efter att få lite vila, men lustgasen och Per tröstade mig väldigt bra. Sen kl 00.00 var epiduralen på plats och det kändes som om jag var i sjunde himlen! Då helt plötsligt kunde jag sitta upp och prata med barnmorskan och Per, och efter ett litet tag kunde jag till och med dricka lite. Jag hade ju fortfarande värkar men de var hanterbara. Jag fick ligga och ta det lugnt i drygt en halvtimme innan barnmorskan kom och satte en skalpelektrod och samtidigt tog de då hål på hinnorna. Det var en väldigt konstig upplevelse, först var det väldigt obehagligt men sen när vattnet började forsa så var de nästan en befrielse. Nu följde en timme av ökande värkar, och de var täta och bra trots att jag hade epidural vilket gladde mig rejält, hade sett framför mig hur allt stannade av.


En av oss var glad i allafall!

Kring 02.00 hade jag fruktansvärda värkar som fick mig att nästan skrika rakt in i lustgasen, men jag lyckades härda ut. Det var då barnmorskan kom in och sa åt mig att ställa mig upp och gå på toa om jag ville skynda på alltihop, vilket jag givetvis ville och envis som jag är slet jag mig upp ur sängen. Med hjälp av Per och någon slags inre styrka gick jag på toa och även om det var allt annat än en trevlig upplevelse så inser jag i efterhand att det hjälpte mig enormt mycket. När jag kom tillbaka ifrån toan började jag ana en tryckande känsla, och då tog barnmorskan beslutet att börja ge mig värkstimulerande dropp och det sattes in vid 02.15. Kl 02.20 började de riktiga krystvärkarna och barnmorskan beordrade mig att lägga mig på rygg. Jag hade innan de legat på sidan, men hon förstod på sättet som jag försökte krysta på att det inte fungerade alls. Så fort jag kom på rygg och kunde krysta på riktigt en gång kom halva huvudet ut, och då tjoade barnmorskan att vår lilla bebis minsann hade massa hår. Sen på nästa krystvärk blev jag strängt tillsagd att sluta krysta och hålla emot, vilket även barnmorskan hjälpte mig med. Hon hade berättat innan krystvärkarna började att när hon sa att jag skulle hålla emot, då var bebisen i princip ute, vilket gjorde mig rejält förvirrad när hon sa de så tidigt efter att jag väl börjat krysta. Sen gick allt av bara farten, det kändes bokstavligt talat som att han flög ut och så sa det bara plask.



Jag har nog aldrig i mitt liv varit med om en häftigare känsla, det var som att allt bara släppte och de enda jag kunde göra var att titta på Per och skratta. Han stod i sin tur och bara skrattade också och sa "herregud" och tittade på mig. Ingen av oss kunde då förstå vilken grej vi hade fått vara med om! Sen tittade Per efter vad de blev givetvis och för att vara lite rolig ställer han sig över mig och säger "jag vet vad de blev" varpå jag skrattar och säger "jamen säg då" men tror ni han säger? Nä, han säger istället "gissa" vilket barnmorskan tyckte var väldigt underhållande. Men sen fick jag höra att vi precis hade fått en alldeles perfekt liten pojke! Per klippte sen av navelsträngen, och sen lades lillkillen på min mage, och de första jag tänkte var "men herregud, han är ju så liten, och så hal, han kommer ju glida av mig"

Efter detta så var det ett jäkla jobb att få ut moderkakan på mig, och efter 40 minuter kom den ut. Den var inte helt opåverkad av min havandeskapsförgiftning men eftersom att Jeff mådde så bra så spelade de ingen roll. Ja, sen syddes de lite och sådär. Sen kom ju de bästa av allt, brickan med mat och dryck! Jag åt som en häst och snodde även Pers mackor, vilken härlig känsla de var.



Det var våran förlossning. När jag sitter och skriver de här och tänker efter så känner jag verkligen att vi fick en riktig drömförlossning! Visst, de gjorde rejält ont men absolut inte sådär ont som jag hade föreställt mig. Men jag hade å andra sidan föreställt mig ett levande helvete utan slut, och det var kanske de som hjälpte mig. Sen är det faktiskt så att, hur ont de än gör så glömmer man bort de rätt omgående, närmare bestämt i samma ögonblick som de lilla livet läggs upp på bröstet. Det är all mödan värt! Sen tillkommer de ju en hel del saker efter förlossningen som kan vara otroligt smärtsamt istället, såsom toalettbesök efter att man blivit sydd, ta sig upp ur sängen, duscha och amma, men det är också värt det tusen gånger om!

Jag måste också tillägga att jag är så otroligt glad och lycklig att jag har Per och han är pappa åt mitt barn. Han är en helt underbar människa och jag tror att hela förlossningen förmodligen hade sett annorlunda ut om han inte hade funnits vid min sida. Vi fick mycket beröm av barnmorskan för vårat fina samspel och hur han stöttade mig genom hela förlossningen, det värmde att höra faktiskt.


Jag älskar min lilla familj över allt annat!