När vi går och lägger oss om kvällen så längtar jag alltid enormt mycket efter morgonen. Jag älskar att vakna upp bredvid mina fina grabbar, se solen kika in och känna hur jäkla bra allting är. Sen kan ju just detta humör dala under dagen ett par gånger och jag kan snarare känna att jag vill köra huvudet i en köttkvarn, detta kan inträffa när Jeff skriker lungorna ur sig efter mina såriga bröst. Men då är det bara att gilla läget och låta lillkillen äta.

Nu vill jag bara ha tillbaka all min värdefulla energi så jag orkar göra de mesta av dagarna också. Förtillfället orkar jag inte riktigt allt som jag vill, och energin tar slut nästan lika fort som den kom. De känns ju lite irriterande men jag vet ju att de givetvis är så, herregud, Jeff är ju bara en vecka gammal än så länge.

Nåväl, Jeff mår då prima, vilket bekräftades idag när vi var på bvc för vägning. Han ska ju vägas två gånger i veckan så länge han är så här mini, och de ser att han lägger på sig som han ska. Nu vägde han då hela 2590 gram, alltså hade han gått upp 70 gram på två dagar vilket gjorde att både jag och Per tog ett lite glädjeskutt. Sen känns de så himla skönt att veta att amningen funkar, de håller ju en uppe när de gör ont så man vill dö.

De blir lite mycket bebisprat här just nu, men det känns som de är de enda som rör sig i mitt huvud och det är nog rätt nära sanningen också. Men de kommer bli bättre, lovar.


Nu ska vi strax äta middag och förhoppningsvis håller sig Jeff lugn och fin, just nu ligger han i babysittern och hickar för fullt medan hans stora ögon far åt alla håll och kanter.