Mitt stackars hjärta.
Det är synd om mitt hjärta, det har fått utstå mycket oro och nu är det dags igen snart. Jag trodde dock att den här biten av vårat liv var förbi och att klumpen i min mage som försvann i december 2009 aldrig skulle komma tillbaka, eller åtminstone inte så här fort.
Per ska åka tillbaka till afghanistan i december, bra precis ett år efter han kommit hem därifrån. Jag stöder givetvis hans beslut om att åka dit igen, annars hade han inte åkt. Men de kommer inte bli en lätt tid medan han är borta, den här gången kommer jag oroa mig dubbelt så mycket. Men jag vet att han är duktig på det han gör och han kommer göra ett enormt bra jobb därnere! De behövs killar och tjejer som honom där.
Hej Maria,
Jag har följt din blogg sedan jag snubblade över den förra sommaren. Min kille var nere i affet samtidigt som din och det kändes skönt att läsa dina sunda tankar om missionen. Endel andra flickvänsbloggar är så deprimerande men du skrev saker som fick mig att vara en stolt flickvän istället för en övergiven! :)
Jag ville bara säga att jag förstår att du stöttar honom i beslutet att åka ner igen men jag förstår också klumpen i magen som ändå kommer..
Fortsätt skriva en grym blogg, det finns en massa flickvänner här ute som tänker på dig och förstår alla motstridiga känslor!
Kram a
ps. och grattis till er tokigt söta son!
Oj då förstår jag vad som tyngt dig en del. min kille bodde i Holland ett år och i Malmö ett år för att spela hockey så jag vet hur det är att vara ifrån min älskling och det kan jag säga är tufft nog men du har dessutom en oro för honom samt att ni har en son du ska ta hand om... du e grym! Starkt att du låter honom göra det, man vill ju inte stoppa dem om det är det dem vill.
Jag förstår din oror....Jag sitter med min nu..
Men allt kommer gå bra. De svenska soldaterna är i mindre oroliga områden. Men att vara ifrån varandra är tufft...
