Jeff visar mer och mer vilken tjurskalle han är, lik sin mamma kanske vissa skulle vilja påstå till och med. Han är riktigt envis, och allra helst när han ska stå, då viftar han till med armarna och morrar om man kommer för nära. Men de roliga är att när han börjar tappa balansen och styrkan då gnäller han efter mig, tokiga unge!

Han har i allafall verkligen börjat få upp ögonen (öronen?) för musik, och dansar gärna med nu när jag slår på musik. Idag när jag slog på någon bra låt på youtube kröp han fram till mig bredvid soffan och börjat rulla på höfterna och skratta, så sött!