Lämningen på dagis gick inte fullt lika bra idag som de gått tidigare. Jeff höll stenhårt i mig och när fröken tog honom i famnen och jag skulle gå därifrån var det som att trycka på en knapp och tusentals tårar forsade nerför Js kinder. Sen kort därefter kom det där hjärtskärande gallskriket och armarna som desperat viftade mot mig.

Det är inte helt enkelt då att bara le, och säga "ses sen hjärtat" men man gör det ändå. Sen får man gå med den där härliga klumpen i magen tills man får åka och hämta honom.

Älskade skitunge..