Nu kommer ett sånt där inlägg igen där jag ska gnälla på att andra gnäller, lite hyckleri men jag kan väl helt enkelt inte låta bli när det stör mig nog mycket.

Jag läser ju en del bloggar dagligen, och nu ännu mer när jag inte kan göra annat än ligga i soffan och glo. Det man får läsa nästan dagligen från vissa är hur jäkla jobbigt och tråkigt allting är. Nog förstår jag att man ska kunna lätta sitt hjärta på sin blogg eftersom det är de den är till för men inte hela tiden för guds skull! T.ex finns de gravida tjejer som sitter på sina bloggar och inte gör annat än kastar skit omkring sig om hur jäkligt det är med allt som har med graviditeten att göra. Jag hoppas de stackars tjejerna då inser att graviditeten är ju rena smekmånaden, helst i början, det är ju sen den riktiga resan börjar. Sen blir jag nästan alltid lite full i skratt också av hur vissa verkligen klagar, vad hade de förväntat sig? En 9 månader lång tur i sjunde himlen med en lagom stor och inte tung söt kula på magen? Kom igen, varken foglossning, halsbränna, ryggont, trötthet eller vad de nu kan vara är särskilt ovanligt!

Tänk om jag skulle sitta och klaga som en galning så fort jag mår dåligt, fy tusan vilken förfärlig blogg det här skulle bli då! Helst med tanke på att jag är fruktansvärt sjuk, säkert sjukare än många ens kan inbilla sig. Men sitter jag här och kastar ur mig skit bara för att jag knappt kan ställa mig upp och gå till toaletten utan att få blodsmak i munnen och flåsa som en 87 årig rökare? Eller att om jag råkar duscha två minuter för länge så får Per i princip komma och lyfta mig ur duschen för mina ben vill inte riktigt bära mig, eller klagar jag när precis tagit mina tabletter och mina händer skakar som ett asplöv medan mina leder i både händer och fötter sliter som om de skulle gå av vilken sekund som helst? Ni ser, jag skulle kunna ägna hela den här bloggen åt att klaga och berätta om hur jäkla jobbigt jag har det nu när jag är sjuk och samtidigt väldigt höggravid, men gör jag det? Jag är nog av den åsikten att klagar man på det minsta lilla och mer än gärna söker sympatier för sina bekymmer, ja då mår man bara sämre.

Jag fokuserar på allt som är positivt och får mig att må bra! Ni vet de små sakerna, som när Per går upp en kvart tidigare på morgonen för att göra scones åt mig för han vet hur jobbigt det är för mig att kliva ur sängen, eller när vi ligger i soffan på kvällen och lillbusis sparkar mig halvt fördärvad och man bara vill skrika, då brukar jag tänka "tack snälla lilla älskling att du sparkar mig, då vet jag att du mår bra" Det är inte lika lätt alla gånger att vara positiv men nog fasiken mår jag bättre av det än att vara tvärtom! Mina läkare på sjukhuset har gång på gång påpekat att när jag kommer in för undersökningar och prover så har jag alltid ett stort leende på läpparna, och när jag blev inlagd så var det en av dom som bara skakade på huvudet och sa "inser du inte att du ska ligga ner och vara hur sjuk som helst, inte sitta där och le och säga att du mår hur bra som helst".

Förstår ni mitt budskap? Man kan gnälla, men i måttliga mängder och om väsentliga saker. Men snälla, försök se det positiva och det som gör en glad, inte tvärtom. Tro mig, ni kommer må så mycket bättre!