Jag ska iväg på utbildning alldeles strax, förhoppningsvis blir jag inte borta alltför länge. När jag kommer hem ska jag pussa på J och bara vara.

Jag är fortfarande i någon slags chock sen igår, och då syftar jag på flygkraschen i Ryssland som i princip raderade ut ett helt hockeylag. Där bland alla spelare fanns också vår egen Stefan Liv, och det gör det ännu mer ogreppbart. Jag personligen har väl aldrig älskat honom, men jag vet dom som gör och ser honom som en hjälte för allt han gjort för HV71. Men det som gör att man blir ledsen är att veta att en kvinna förlorat sin sambo och pappan till deras barn, och då för att inte tala om barnen, de får nu växa upp utan sin pappa. Den pappan som för drygt tre år sen fick åka ut ifrån isen under en elitseriematch för att hinna till BB och se sin andra son födas. Ofattbart att den människan inte längre finns!

Alla mina varmaste tankar finns hos de anhöriga idag, speciellt de små som förlorat sina älskade pappor!