Tihi, Per tog precis med sig Jeff ut på promenad i barnvagnen. Han gjorde de så att jag skulle få lite egentid till att bara slappa, duscha och fixa till mig, helt underbart! Nu ska jag glo lite på tv, sen ska jag hoppa in i duschen och bara njuta, annars när jag duschar brukar alltid Jeff passa på att börja skrika efter mat så då måste man stressduscha.

Sen ska vi åka ut till mamsi och äta lite middag. Tyvärr är inte papi hemma, för han ligger på karolinska i stockholm. Men tydligen är det ingen fara med honom, som tur är! Han kommer hem med flyg på måndag med lite tur.

Nä, dags att njuta.

Ja, vi har händerna fulla här hemma, därför blir uppdateringen här ganska dålig just nu. Men ni förstår säkert att det är mycket med en liten nyfödd, och allt som hör till. Fast det har väl börjat lugna ner sig lite nu, Jeff har blivit väldigt duktig på att äta och sova, men han har givetvis sina små utbrott då och då. Vårat stora problem just nu är amningen och inte för att han äter dåligt om sagt utan för att det gör så jäkla ont! Varför berättade ingen de innan man fick barn? Men jag hoppas på att de snart ska bli bättre så att man slipper sitta och halvgråta när han skriker efter tutte.

Men men, matningen ger då resultat, vi var och vägde honom idag och numera väger han 2710 gram och är ca 50 cm lång. Han är fortfarande en väldigt liten kille, men de går åtminstone framåt. Mitt blodtryck börjar även bli bättre och de har nu sänkt min blodtryckmedicin och med lite tur kanske jag blir av med den tills nästa vecka.

Nu är det dags att natta lillkillen med lite mat, och sen ska vi förhoppningsvis få oss lite sömn. Man är ju inte bortskämd direkt med sömn, men så är det.

Natti

Godmorgon!

Här har vi varit uppe med tuppen som vanligt. Fast Jeff har ändå sovit på bättre än någonsin inatt, vilket gör att man ändå känner sig hyffsat utvilad. Jag hoppas bara att den här energin håller i sig ett tag.

Idag ska vi iväg och fixa med gemensam vårdnad, måste fixa de innan Per kan börja ta ut föräldrapenning nämligen. Förhoppningsvis går de fort därborta så vi hinner gå en sväng på stan också. Idag hade jag faktiskt tänkt att shoppa lite, inga större grejer men lite småsaker så man kanske kan känna sig lite fin. Jag tror dock inte att jag ska börja handla kläder riktigt ännu, kroppen är inte direkt i toppform och de känns dumt att köpa nya kläder som man kan ha ett par veckor.


Nu ska jag gå och busa lite med mina pojkar. Jeff ligger nu i babysittern och är klarvaken medan Per sitter bredvid och pratar och busar med honom, en underbar syn!

Ha en bra dag hörni, och ta hand om varandra!

Jag ska försöka återge förlossningen så detaljerat och exakt i tider som jag bara kan. Vissa delar är lite luddiga men i överlag så var jag väldigt "vaken" så jag minns i princip allt.

Vi åkte ju som sagt in på onsdagen den 14:e för ett vanligt återbesök som jag då gjorde varannan dag pga min preeklampsi. De körde då som vanligt ctg-kurvor, blodtryck, toxprover och ultraljud. Till en början såg allting lika bra ut som förut, men så kom svaren på urinprovet och det var värre än någonsin vilket gjorde att de inte hade något annat val än att sätta igång mig. Kring halv ett tiden fick jag då 1/4 dels cytotek, som verkar uppmjukande för livmodertappen, fick även en hinnsvepning i samband med detta. Efter detta så sa de bara åt mig att försöka röra på mig och vara som vanligt, för att sen komma tillbaka till förlossningen tre timmar senare för att göra en ny undersökning. Så jag och Per gick ner till matsalen och käkade lite lunch, givetvis var vi ju väldigt spända och fnissiga, och lite rädd att vattnet helt plötsligt skulle gå. Sen for Per hem för att hämta lite grejer och då gick jag upp till mitt rum på BB för att vila lite och ringa runt till lite folk för att berätta att de nu skulle komma en liten bebis. Kring 15-15.30-tiden började jag få lite små värkar emellanåt, men ingenting som störde mig märkbart då, var mest roligt att det hände nånting. Jag skulle tillbaka till förlossningen vid 17-tiden för en ny kontroll av livmodertappen, men en halvtimme innan började jag få mer och mer onda värkar så vi gick dit tidigare för att få en ny kontroll. Jag trodde då att jag skulle svimma när de gjorde kontrollen och de sa att ingenting hade hänt sen den sista undersökningen, jag hade ju ändå ont! Men det var bara att acceptera även fast det då kändes lite hopplöst.

Vid 19-tiden fick jag då istället morfin och bricanyl för att jag skulle få sova lite och då tog Per beslutet att åka hem och fixa i lägenheten eftersom barnmorskan sa åt honom att de inte skulle bli någon bebis ännu. Jag låg då med pinvärkar som kom i princip varannan minut och ibland oftare. För att fokusera på något annat låg jag och glodde på klockan, för att klocka värkarna så jag visste på ett ungefär när jag kunde förvänta mig en ny och sen för att jag väntade på att medicinerna skulle börja verka. Vid 20.30-tiden började jag inse att medicinerna inte funkade så jag ringde efter barnmorskan, som då försökte ge mig piller och varma vetekuddar för att se om det kunde ge någon verkan men det hände fortfarande ingenting. Vid 21.30-tiden tog de då beslutet att köra över mig till förlossningen för att göra en ny undersökning och en ctg-kurva. Undersökningen visade då att jag hade öppnat mig ifrån 3 cm till 6 cm, vilket betydde att förlossningen hade satt igång på riktigt vilket gav mig en rysning i samma sekund som barnmorskan sa det men jag var så himla fokuserad att jag nästan direkt kände "ja, nu kör vi!" Så de ringde givetvis efter Per, klockan hade då hunnit bli 21.30, och barnmorskan erbjöd mig ett bad vilket jag mer än gärna ville prova. Bada var helt underbart till en början även fast jag var lite irriterad att jag var tvungen att härda ut varje värk alldeles ensam, kände mig lite utelämnad. Men Per kom in till förlossningen vid 22.30-tiden och då var jag ändå på rätt bra humör trots smärtan, blev mycket lugnare åtminstone vilket nog underlättade vid värkarna. Barnmorskan sa då flera gånger att hon tyckte att jag hanterade värkarna otroligt bra och hon berömde mig både då och efteråt att jag klagade väldigt lite och istället fokuserade framåt. Precis efter att Per kommit in gick vi tillbaka till förlossningssalen för att vänta in narkosläkaren som skulle ge mig en epidural, medan vi väntade fick jag prova lustgas. Jag sa först att jag var lite rädd för att den skulle göra mig illamående och borta i huvudet, men barnmorskan var så tålamodig och förklarade nogrannt och så fick jag prova i väldigt låg dos. Jag kände direkt att den fungerade bra för mig, mest för att jag fick något annat att fokusera på medan jag hade värkar, så det var knappt att jag ville släppa masken till sist.

 
Ajaj..!

Vid 23-tiden kom första narkosläkaren och försökte sätta epiduralen men efter att ha försökt fyra gånger så ringde hon efter en annan då hon inte lyckades pricka rätt. Just då kände jag mig lite uppgiven eftersom att jag längtade så efter att få lite vila, men lustgasen och Per tröstade mig väldigt bra. Sen kl 00.00 var epiduralen på plats och det kändes som om jag var i sjunde himlen! Då helt plötsligt kunde jag sitta upp och prata med barnmorskan och Per, och efter ett litet tag kunde jag till och med dricka lite. Jag hade ju fortfarande värkar men de var hanterbara. Jag fick ligga och ta det lugnt i drygt en halvtimme innan barnmorskan kom och satte en skalpelektrod och samtidigt tog de då hål på hinnorna. Det var en väldigt konstig upplevelse, först var det väldigt obehagligt men sen när vattnet började forsa så var de nästan en befrielse. Nu följde en timme av ökande värkar, och de var täta och bra trots att jag hade epidural vilket gladde mig rejält, hade sett framför mig hur allt stannade av.


En av oss var glad i allafall!

Kring 02.00 hade jag fruktansvärda värkar som fick mig att nästan skrika rakt in i lustgasen, men jag lyckades härda ut. Det var då barnmorskan kom in och sa åt mig att ställa mig upp och gå på toa om jag ville skynda på alltihop, vilket jag givetvis ville och envis som jag är slet jag mig upp ur sängen. Med hjälp av Per och någon slags inre styrka gick jag på toa och även om det var allt annat än en trevlig upplevelse så inser jag i efterhand att det hjälpte mig enormt mycket. När jag kom tillbaka ifrån toan började jag ana en tryckande känsla, och då tog barnmorskan beslutet att börja ge mig värkstimulerande dropp och det sattes in vid 02.15. Kl 02.20 började de riktiga krystvärkarna och barnmorskan beordrade mig att lägga mig på rygg. Jag hade innan de legat på sidan, men hon förstod på sättet som jag försökte krysta på att det inte fungerade alls. Så fort jag kom på rygg och kunde krysta på riktigt en gång kom halva huvudet ut, och då tjoade barnmorskan att vår lilla bebis minsann hade massa hår. Sen på nästa krystvärk blev jag strängt tillsagd att sluta krysta och hålla emot, vilket även barnmorskan hjälpte mig med. Hon hade berättat innan krystvärkarna började att när hon sa att jag skulle hålla emot, då var bebisen i princip ute, vilket gjorde mig rejält förvirrad när hon sa de så tidigt efter att jag väl börjat krysta. Sen gick allt av bara farten, det kändes bokstavligt talat som att han flög ut och så sa det bara plask.



Jag har nog aldrig i mitt liv varit med om en häftigare känsla, det var som att allt bara släppte och de enda jag kunde göra var att titta på Per och skratta. Han stod i sin tur och bara skrattade också och sa "herregud" och tittade på mig. Ingen av oss kunde då förstå vilken grej vi hade fått vara med om! Sen tittade Per efter vad de blev givetvis och för att vara lite rolig ställer han sig över mig och säger "jag vet vad de blev" varpå jag skrattar och säger "jamen säg då" men tror ni han säger? Nä, han säger istället "gissa" vilket barnmorskan tyckte var väldigt underhållande. Men sen fick jag höra att vi precis hade fått en alldeles perfekt liten pojke! Per klippte sen av navelsträngen, och sen lades lillkillen på min mage, och de första jag tänkte var "men herregud, han är ju så liten, och så hal, han kommer ju glida av mig"

Efter detta så var det ett jäkla jobb att få ut moderkakan på mig, och efter 40 minuter kom den ut. Den var inte helt opåverkad av min havandeskapsförgiftning men eftersom att Jeff mådde så bra så spelade de ingen roll. Ja, sen syddes de lite och sådär. Sen kom ju de bästa av allt, brickan med mat och dryck! Jag åt som en häst och snodde även Pers mackor, vilken härlig känsla de var.



Det var våran förlossning. När jag sitter och skriver de här och tänker efter så känner jag verkligen att vi fick en riktig drömförlossning! Visst, de gjorde rejält ont men absolut inte sådär ont som jag hade föreställt mig. Men jag hade å andra sidan föreställt mig ett levande helvete utan slut, och det var kanske de som hjälpte mig. Sen är det faktiskt så att, hur ont de än gör så glömmer man bort de rätt omgående, närmare bestämt i samma ögonblick som de lilla livet läggs upp på bröstet. Det är all mödan värt! Sen tillkommer de ju en hel del saker efter förlossningen som kan vara otroligt smärtsamt istället, såsom toalettbesök efter att man blivit sydd, ta sig upp ur sängen, duscha och amma, men det är också värt det tusen gånger om!

Jag måste också tillägga att jag är så otroligt glad och lycklig att jag har Per och han är pappa åt mitt barn. Han är en helt underbar människa och jag tror att hela förlossningen förmodligen hade sett annorlunda ut om han inte hade funnits vid min sida. Vi fick mycket beröm av barnmorskan för vårat fina samspel och hur han stöttade mig genom hela förlossningen, det värmde att höra faktiskt.


Jag älskar min lilla familj över allt annat!

Den här synen gillar vi här hemma, en lugn och sovande Jeff! Vi gillar ju även när hans stora ögon far runt överallt också givetvis. Men inatt har det varit en kamp mellan oss två, så just nu gillar jag rätt bra att han snosar gott i babysittern. Fast det är snart dags för mat, och då ska vi testa våran nya amningsnapp och se vad han tycker om den. Jag gissar på att mina bröst i allafall kommer att älska den!

Nu ska ni få se på en sista magbild, en precis innan Jeff tittade ut och så en bild efteråt, dock tagen idag. Jag hade tänkt att ta en bild på magen från dagen efter förlossningen och sen fortsätta ta en bild per dag men det glömde jag helt bort. Men magen sjönk faktiskt in rätt fort, dagen efter var den dock som en enda stor degklump. Den fortsätter ju givetvis nu också att sugas in så smått, men det gäller nog hela kroppen faktiskt.

Idag tog Per fram mina favoritjeans som jag använde flitigt innan graviditeten, och jag var nästan gråtfärdig för jag trodde aldrig att jag skulle få på mig dom. Men där fick jag fel, jag fick inte bara på mig dom, jag kunde stänga dom också! Fast magen kläms ju åt rätt bra och plutar ut över kanten så de lär ändå dröja innan jag kan dra på mig dom och känna mig nöjd. Men jag kan ha dom i allafall!


 
Före

 
Efter

När vi går och lägger oss om kvällen så längtar jag alltid enormt mycket efter morgonen. Jag älskar att vakna upp bredvid mina fina grabbar, se solen kika in och känna hur jäkla bra allting är. Sen kan ju just detta humör dala under dagen ett par gånger och jag kan snarare känna att jag vill köra huvudet i en köttkvarn, detta kan inträffa när Jeff skriker lungorna ur sig efter mina såriga bröst. Men då är det bara att gilla läget och låta lillkillen äta.

Nu vill jag bara ha tillbaka all min värdefulla energi så jag orkar göra de mesta av dagarna också. Förtillfället orkar jag inte riktigt allt som jag vill, och energin tar slut nästan lika fort som den kom. De känns ju lite irriterande men jag vet ju att de givetvis är så, herregud, Jeff är ju bara en vecka gammal än så länge.

Nåväl, Jeff mår då prima, vilket bekräftades idag när vi var på bvc för vägning. Han ska ju vägas två gånger i veckan så länge han är så här mini, och de ser att han lägger på sig som han ska. Nu vägde han då hela 2590 gram, alltså hade han gått upp 70 gram på två dagar vilket gjorde att både jag och Per tog ett lite glädjeskutt. Sen känns de så himla skönt att veta att amningen funkar, de håller ju en uppe när de gör ont så man vill dö.

De blir lite mycket bebisprat här just nu, men det känns som de är de enda som rör sig i mitt huvud och det är nog rätt nära sanningen också. Men de kommer bli bättre, lovar.


Nu ska vi strax äta middag och förhoppningsvis håller sig Jeff lugn och fin, just nu ligger han i babysittern och hickar för fullt medan hans stora ögon far åt alla håll och kanter.

Åh, kan man vara så här glad och lycklig trots att man knappt sover på nätterna och måste mata en liten kis trots såriga bröst? Tydligen! Det känns som att solen ständigt lyser ovanför våra huvuden, och man kan inte sluta titta på Jeff och känna "har inte du alltid funnits här?". Det här är verkligen sann lycka!

Sen börjar jag faktiskt må mycket bättre nu och idag när vi var på vårdcentralen för att kolla mitt blodtryck så hade det sjunkit ännu mer sen sist, så de går åt rätt håll. Nu ska jag bara försöka få igång min kondis igen efter att ha varit sängliggande i nästan två månader, och det är fasiken inte de lättaste. Idag var vi på stan och efter bara en kort stund ville jag hem för mina ben var alldeles skakiga och trötta, det är lite ovant faktiskt. Men jag har då fullkomligt rasat i vikt sen förlossningen, gick ju upp sammanlagt 11 kg och jag är redan av med 7 kg. Men de hjälper ju att jag nu ammar, äter nyttigt och har absolut inget sug efter socker.

Jag ville bara skryta lite, hoppas ni står ut med mig tihi!

Ni har kanske märkt att jag skrivit Jeff ett par gånger, och ja, det är så våran lilla skatt ska heta! Det började egentligen som ett litet skämt i mitten av graviditeten och sen glömdes det bort. Sen när vi låg på sjukhuset och försökte hitta på ett namn åt honom så dök namnet upp igen och det var som att det fastnade direkt och då var saken avgjord. Vi är helnöjda och han ser ju ut som en liten Jeff!

Våran älskling! Vi får se hur det kommer bli med bilder här framöver, måste lära mig hur man gör en vattenstämpel. Per vill egentligen inte alls att jag lägger upp bilder på honom, men om jag lär mig märka dom så kanske han är lite mer villig.

Godmorgon på er!

Första natten hemma med Jeff gick över all förväntan. Först ville ju förstås inte lillgrabben sova alls och ville bara pipa och snutta, men efter ett tag slocknade han som en stock. Dock slocknade han bredvid mig medan han åt och jag somnade också, så när jag vaknade tre timmar senare låg han fortfarande kvar och Per vaknade förvirrat och frågade mig "hur länge har han ätit" då kändes det som om någon hade drogat mig kan jag ju säga. Men men, egentligen gillar jag inte att han sover i sängen och speciellt inte när vi också sover men det funkar ibland. Så länge han är nöjd så är jag nöjd kan jag ju säga.

Idag ska vi då bara ta det lugnt och försöka komma ikapp lite mer, men än så länge går det himla bra. Både jag och Per känner ett sånt lugn nu när han väl är ute, det var ju så mycket stress innan över att jag var sjuk och flytten mitt i allt.

Imorgon blir det hembesök och sen ska vi iväg på vägning, och förhoppningsvis har han gått upp som han ska. Sen på torsdag ska jag på mitt återbesök för blodtrycket och jag håller alla tummar, fingrar och tår att det har börjat gå neråt men man ska inte ta något förgivet. Igår när läkaren på sjukhuset gick igenom min sjukdom så kom det fram att jag har haft en svår havandeskapsförgiftning och då kan det gå lite saktare att bli frisk också.


Nåväl, nu ska jag mysa ner mig i soffan med Jeff och bara njuta, medan Per är i tvättstugan och tvättar lite nerbajsade kläder. Lite senare kommer det dyka upp en förlossningsberättelse här, tänkte försöka skriva den medan de fortfarande är färskt i minnet.

Godmorgon!

Jag sitter här i sjukhussängen med världens gosigaste lilla kille bredvid mig, och det är inte Per för en gångs skull. Han ligger och knorrar medan han tittar på allting med stora ögon, och då menar jag stora ögon, ni ska få se någon bild sen. Idag har han blivit vägd igen och nu när amningen kommit igång har han återigen börjat öka i vikt så nu väger han 2530 gram. Egentligen skulle vi alltså ha fått åka hem idag eftersom att han mår så bra, men tyvärr var mitt blodtryck rent åt skogen så då måste vi vara kvar minst ett dygn till så de ser att de börjar stabiliseras. Det känns extremt surt och jag är inte ett dugg glad över det men det finns absolut ingenting att göra åt saken förutom att försöka vila och gilla läget.

Ojoj, nu piper Jeff efter mammamat så nu är det bara att sätta fart!


Uppdatering: Jaaaaa! De tog om blodtrycket och gjorde en ny bedömning så vi får visst åka hem idag. Det känns kalasbra! Nu ska vi bara packa ihop lite, äta lunch, tacka alla underbara barnmorskor för deras fina stöd under de här dagarna, mata Jeff ett par gånger till och sen ska han bara få träffa barnläkaren innan det är dags för hemfärd.

De kommer dock bli lugna puckar när vi kommer hem, fått hårda förhållningsregler pga blodtrycket. Men lillkillen och hans behov kommer ändå vara helt i fokus så de kommer bli lugnt.

Nu ska vi äta!

Godmorgon!

Jag sitter här i sjukhussängen med världens gosigaste lilla kille bredvid mig, och det är inte Per för en gångs skull. Han ligger och knorrar medan han tittar på allting med stora ögon, och då menar jag stora ögon, ni ska få se någon bild sen. Idag har han blivit vägd igen och nu när amningen kommit igång har han återigen börjat öka i vikt så nu väger han 2530 gram. Egentligen skulle vi alltså ha fått åka hem idag eftersom att han mår så bra, men tyvärr var mitt blodtryck rent åt skogen så då måste vi vara kvar minst ett dygn till så de ser att de börjar stabiliseras. Det känns extremt surt och jag är inte ett dugg glad över det men det finns absolut ingenting att göra åt saken förutom att försöka vila och gilla läget.

Ojoj, nu piper Jeff efter mammamat så nu är det bara att sätta fart!

Tack snälla rara ni för alla gratulationer!

Lilleman valde som sagt att titta ut igår, fast inte helt på egen hand då. Jag blev ju lite igångsatt och det gjorde susen, för fort gick det minsann! Eller vad säger ni om 10 minuters krystvärkar innan han låg på min mage? Jag ska ge er en lite bättre förlossningsredogörelse senare när tid och ork finns.

Just nu är vi ju då på sjukhuset, och eftersom att han är lite liten så får han ersättning och han vill inte alls amma ännu. Det tar en hel del på krafterna, men de kommer löna sig längre fram. Men vi hoppas på att han kommer piggna till snart och börja suga, men de tror jag nog. Han har då varit fasligt lugn hela sitt första dygn men inatt skrek han till för första gången, och det var efter att han hade kissat ner hela sig själv på skötbordet och det var ju inte särskilt mysigt eller varmt för den delen. Så då skrek han för glatta livet!

Nu är det dags för blöjbyte och sen ska jag faktiskt försöka vila lite.

Återkommer!

Idag var vi då som sagt på återbesök på sjukhuset, vi trodde att de skulle bli som vanligt dvs att vi skulle få åka hem men icket. Nu är det dags för lillbus att göra sin entré i världen!

Håll tummarna för oss nu att det inte tar alltför länge!

Godmorgon.

Här är vi uppe med tuppen, inte helt självvalt kan jag ju meddela. Nä, jag ska ju som vanligt upp till sjukhuset på återbesök och ta nya prover för att se hur vi mår. Tyvärr har jag mått sämre de senaste dagarna men blodtrycket är ju högre än de varit tidigare också, så vi får se vad de ska göra åt saken. Eftersom att Per är i Stockholm hela dagen och inte kommer hem förrän imorgon hoppas jag bara på att de höjer dosen blodtrycksmedicin och sen låter de vara men ja, läkarna brukar inte direkt göra som jag vill. De börjar då bli riktigt jobbigt de här och jag hoppas att bebis har tänkt sig att komma ut inom en väldigt snar framtid, helst innan jag blir galen.

Jag uppdaterar er senare om vad som händer och sker.


Uppdatering:

Det gick strålande på undersökningen, dock var mitt blodtryck fortfarande lite väl högt men eftersom att allt annat såg så bra ut fick jag åka hem. Men nu börjar läkarna bli lite less på att bebisen inte vill ut så de kommer nog sätta igång alltihop nu i veckan om inte de sätter igång av sig själv. De gjorde en till hinnsvepning idag, och jag är ändå öppen över 3 cm men tappen är inte utplånad ännu. Vi får väl se vad som händer på onsdag men läkaren förvarnade mig lite att jag förmodligen inte kommer få åka hem då.

Nu ska jag sova och försöka sänka blodtrycket med ren vilja, hoppas att jag lyckas.

Jag tänkte bara ge er en liten uppdatering, proverna såg bra ut däremot var mitt blodtryck högre än de brukar men eftersom att allt annat såg bra ut så fick vi åka hem igen. Vi ska tillbaka igen på måndag, åker ju in varannan dag numera. Tyvärr kommer dock inte Per att kunna följa med då eftersom att han ska åka ner till Stockholm för en återträff med afghanistanstyrkan, men en dag ska vi nog klara oss utan honom.

De blir inga bilder idag på lägenheten, är alldeles för trött och min nacke håller på att göra mig galen. Vi har ju en ny säng, och den är så fruktansvärt mjuk och min stackars nacke och rygg gillar inte riktigt det. Men, vadå, ett besvär mer eller mindre är ju ingenting tihi.

Imorgon är jag tillbaka med lite ny energi. Ha en fin kväll! 

Godmorgon!

Det har inte kommit någon bebis ännu, och det är inte ens på gång känns det som. Jag är både lite lättad men också lite besviken givetvis. Men just nu har vi så mycket roligt att fixa med i nya lägenheten så jag har inte tid att föda barn tihi. Men vi ska snart in till sjukhuset igen för att ta nya prover och de kommer säkert göra en till sån där hinnsvepning som jag inte alls brukar må bra av efteråt, men förhoppningsvis gör den i allafall lite nytta. Sen får vi hålla tummarna återigen att mina prover och värden ser bra ut så jag slipper att bli inlagd. Jag ser ju verkligen framför mig hur vattnet går här hemma och allt som hör till de, och jag skulle känna mig lite snuvad på alltihop om jag nu ska ligga på sjukhus och bara vänta där istället.

Vill ni se bilder på lägenheten förresten? Om jag nu inte blir inlagd eller något annat inträffar så ska vi städa till lite bättre och senare idag får ni då se bilder. En liten förvarning, det är sjukligt fint här, tro mig!

Ha nu en fin dag, och glöm inte att hålla tummarna för oss!

Woho! Per ringde nyss och meddelade att lägenheten är färdig för inflyttning så imorgon är det äntligen dags. Vi är ju lite smått nervösa att vattnet ska gå vilken sekund som helst så då känns det bäst att ha flyttat och gjort den biten färdigt. Men vem vet, bara för att vi bestämt det här nu så kommer väl vattnet gå inatt tihi. Men jag hoppas att vi hinner flytta över grejerna först faktiskt.

Men appropå vattnet, nog känner jag av att nånting händer i kroppen nu efter att de gjorde den där hinnsvepningen. De trycker neråt något fruktansvärt och emellanåt har jag sådana värkar att jag bara ligger och försöker hinna med att andas. Men det känns roligt att nånting händer!

Förresten, den där filmen "hurt locker" fy fasiken vilken överskattad skit! Men jag har väl aldrig varit någon beundrare av oscarsfilmer men denna tog nog priset som den sämsta enligt mig. Den var outgrundligt tråkig och allmänt konstig faktiskt! Sen förstod jag inte särskilt mycket emellanåt och då undrar jag ju givetvis hur det känns för dom som inte bor tillsammans med en militär? De måste ju sitta med huvudet på sned och undra vafan som händer.


Äsch, nu ska vi snart börja laga middag och planera lite inför imorgon.

Titta vad jag fick idag av min snälla mamma! Fin va? Nu har jag fem berlocker på mitt armband, och fler ska det bli.

Filmtime! Jag ska äntligen se hurt locker, ni vet den filmen som vann typ hundra oscars och blivit hyllad som världens bästa krigsfilm? Enligt Per är den bra men tyvärr gör dom skrattretande fel i filmen, till exempel i en scen ska de ställa in avståndet var de ska skjuta men så börjar de istället skruva på benstödet på vapnet. Det känns ju sådär, när man gör en sån film krävs de ju ändå lite kunskap. Men men, den kanske är bra ändå. Vi får se!

Nu är vi hemma igen! Proverna såg helt okej ut, blodtrycket hade stigit lite men tror det berodde på att de sprang omkring och störde mig hela tiden. Sen kollade dom livmodertappen igen och den är mjuk och snart utplånad trodde dom. Jag är även öppen 2 cm numera, och idag försökte barnmorskan att lossa på hinnorna så vattnet lättare ska gå. Vi får väl se om det har någon verkan, men de trodde då läkaren i allafall. De tyckte då att jag var överraskande uthållig och avslappnad trots att det är jäkligt obehagligt, och det peppar ju en lite.

Håll nu tummarna att de där jäkla vattnet går inom kort så jag slipper bli igångsatt! Men min känsla säger mig att de kommer att komma en liten en i helgen eller precis efter, hoppas att jag får rätt.

Godmorgon!

Jag kan knappt se rakt fram utan att skela av extrem trötthet. Tro mig, hade vi inte haft tid i sunderbyn kl 8 så hade jag aldrig stigit upp nu. Jag behöver verkligen all sömn som jag kan få just nu! Men jag hoppas på att proverna ser finfina ut så jag snabbt får åka hem och åter grisa ner mig i soffan och sova en stund.

Per sitter nu och hånar mig "sitter du nu och bloggar om hur trött du är? hur roligt är det att läsa om? ni bloggare är som rena rama gnällbältet, gnäll gnäll gnäll" Hur var det nu med gnäll? tihi.

Nä, jag ska istället ta och trycka i mig min macka nu och vakna till liv. Ni får en uppdatering senare om hur det gått för oss, och glöm inte att hålla tummarna!

Nu kommer ett sånt där inlägg igen där jag ska gnälla på att andra gnäller, lite hyckleri men jag kan väl helt enkelt inte låta bli när det stör mig nog mycket.

Jag läser ju en del bloggar dagligen, och nu ännu mer när jag inte kan göra annat än ligga i soffan och glo. Det man får läsa nästan dagligen från vissa är hur jäkla jobbigt och tråkigt allting är. Nog förstår jag att man ska kunna lätta sitt hjärta på sin blogg eftersom det är de den är till för men inte hela tiden för guds skull! T.ex finns de gravida tjejer som sitter på sina bloggar och inte gör annat än kastar skit omkring sig om hur jäkligt det är med allt som har med graviditeten att göra. Jag hoppas de stackars tjejerna då inser att graviditeten är ju rena smekmånaden, helst i början, det är ju sen den riktiga resan börjar. Sen blir jag nästan alltid lite full i skratt också av hur vissa verkligen klagar, vad hade de förväntat sig? En 9 månader lång tur i sjunde himlen med en lagom stor och inte tung söt kula på magen? Kom igen, varken foglossning, halsbränna, ryggont, trötthet eller vad de nu kan vara är särskilt ovanligt!

Tänk om jag skulle sitta och klaga som en galning så fort jag mår dåligt, fy tusan vilken förfärlig blogg det här skulle bli då! Helst med tanke på att jag är fruktansvärt sjuk, säkert sjukare än många ens kan inbilla sig. Men sitter jag här och kastar ur mig skit bara för att jag knappt kan ställa mig upp och gå till toaletten utan att få blodsmak i munnen och flåsa som en 87 årig rökare? Eller att om jag råkar duscha två minuter för länge så får Per i princip komma och lyfta mig ur duschen för mina ben vill inte riktigt bära mig, eller klagar jag när precis tagit mina tabletter och mina händer skakar som ett asplöv medan mina leder i både händer och fötter sliter som om de skulle gå av vilken sekund som helst? Ni ser, jag skulle kunna ägna hela den här bloggen åt att klaga och berätta om hur jäkla jobbigt jag har det nu när jag är sjuk och samtidigt väldigt höggravid, men gör jag det? Jag är nog av den åsikten att klagar man på det minsta lilla och mer än gärna söker sympatier för sina bekymmer, ja då mår man bara sämre.

Jag fokuserar på allt som är positivt och får mig att må bra! Ni vet de små sakerna, som när Per går upp en kvart tidigare på morgonen för att göra scones åt mig för han vet hur jobbigt det är för mig att kliva ur sängen, eller när vi ligger i soffan på kvällen och lillbusis sparkar mig halvt fördärvad och man bara vill skrika, då brukar jag tänka "tack snälla lilla älskling att du sparkar mig, då vet jag att du mår bra" Det är inte lika lätt alla gånger att vara positiv men nog fasiken mår jag bättre av det än att vara tvärtom! Mina läkare på sjukhuset har gång på gång påpekat att när jag kommer in för undersökningar och prover så har jag alltid ett stort leende på läpparna, och när jag blev inlagd så var det en av dom som bara skakade på huvudet och sa "inser du inte att du ska ligga ner och vara hur sjuk som helst, inte sitta där och le och säga att du mår hur bra som helst".

Förstår ni mitt budskap? Man kan gnälla, men i måttliga mängder och om väsentliga saker. Men snälla, försök se det positiva och det som gör en glad, inte tvärtom. Tro mig, ni kommer må så mycket bättre!

Det här börjar ju nästan bli lite tjatigt haha, men jag blev inte inlagd idag heller. Fast idag var det riktigt nära faktiskt och de kändes verkligen som att jag hann ducka precis, eller vad man nu ska säga. Tydligen var mina prover inte särskilt bra sist och hade de visat samma eller värre idag hade de inte tvekat utan sytt in mig och satt igång förlossningen. Men som sagt slapp jag men nu ska jag dit varannan dag istället då de är lite rädda att mina njurar har börjat protestera mot alltihop, och det är ju inte särskilt bra då jag vill att de ska fungera normalt efter graviditeten. Men de gjorde en undersökning idag och tydligen är min kropp redan börjat göra sig redo för en förlossning vilket enligt min läkare var "skit bra, speciellt för en förstföderska så här tidigt" och hon hoppades även på att hon nu hade varit där och retat bebisen nog mycket för att den skulle lessna och sätta igång allt själv. Jag sitter ju alltså som på nålar och vill bara att de ska hända något, speciellt eftersom att jag känt mig lite konstig sen undersökningen. Hoppas hoppas!

En annan lustig sak, när hon gjorde undersökningen så kunde hon peta på lillbus huvud, som förövrigt tyckte det var allt annat än kul då h*n skruvade på sig som ett grodyngel. Per tyckte ju detta var hur häftigt som helst och utbrast "men vafan, jag vill också känna" men ja, där går gränsen. Han lär nog ändå få träffa busis rätt snart.


Jaaaaa, åter till soffhänget då och hoppas på det bästa.

Godmorgon!

Vi ska snart iväg till sjukhuset igen för nya tester, och jisses vad nervös jag är idag! Jag vet egentligen inte varför jag är så nervig just idag, men tror nog det kan bero på att jag känner att de kryper allt närmare att jag ska bli inlagd och ja, sjukhus är väl inte direkt min cup of tee. Men förhoppningsvis får jag åka hem igen efter alla undersökningar, men som sagt, man vet aldrig. Läkarna lät lite finurliga sist jag var där och det är de som gör mig lite pirrig. Men vi får se!

Nu ska jag göra mig i ordning och packa BB-väskan återigen (den får följa med på varje undersökning, lite ifall att)

Håll tummarna!

Titta, den här fina älgfilten fick lillbus av sin ena faster. Hon har sytt den själv till och med. Jag gissar på att den kommer bli smaskig att ligga och bita i, eller vad tror ni?

Åh, idag har det verkligen varit underbart väder, varmt och en strålande sol! Vi for ut till mami och papi nu på dan och satt ute i solen och grillade, hur mysigt som helst. Nu känner jag mig som en helt ny människa med massa energi! Jag ska se om jag har någon bild sen som jag kan visa er. Jag ska även ta bild på våra fina presenter som vi fick av papi som han hade köpt i afrika, givetvis bara saker med elefanter på (mitt favoritdjur, som ni säkert redan räknat ut)

Nu ska jag vila lite sen så hade vi tänkt grilla faktiskt, så gott!

Gourmet påskägg! Det här fina ägget fyllt med godsaker fick Per av mig nyss. Det är en salig blandning mellan fina praliner och vanlig choklad, bara sånt som han tycker om. Dock var hans första kommentar "jag kommer aldrig kunna äta upp allt de här" men.. Vi får väl se tihi.