Jag klarade av begravningen, nästan lite bättre än jag trodde.
Dock var det ändå väldigt svårt och tungt.
Det kändes i kroppen hela tiden att nånting var fel, så fruktansvärt fel.
Men så har det känts ända sedan den 13:e januari när Therese ringde och frågade mig "Har du hört vad som hänt?" "Nej" sa jag utan att veta att svaret jag strax skulle få skulle förändra hela mitt liv.
"Cnoe är.. död"

Nu är ett steg i hela sorgeprocessen avklarad, begravningen.
Nu kan väl det inte bli värre tycker jag.

Men när försvinner smärtan?
Aldrig förmodligen, förhoppningsvis tynar den ut till ett litet ärr i själen som bara då och då sliter tag i en utan förvarning, men det kan jag klara av. Det är våran lilla Cnoe värd!