.. Allvarligt talat, när blev det så bråttom och panik med alla "vuxengrejer"?
När jag flyttade till skåne så tyckte jag de var urhäftigt att skaffa ICA-kort och sånna grejer.
Men, jag tröttnade rätt omgående och insåg att "fan, det här är nog inte så häftigt ändå"
Nu idag när jag och Per flyttat ihop så tar jag allt som det kommer och stressar inte fram något utan jag tar bebissteg i allt jag gör för att inte göra något som jag kan ångra i framtiden.

Nä, det handlar inte om ICA-kort och sånna småsaker men det tror jag att ni förstått.

Men enligt mig så handlar livet om mer än en flashig bil, bostadsrätt innan man ens hunnit fylla 20 år osv.
Jag vill leva! Det är något som jag sagt säkert en miljard gånger, och jag önskar att fler skulle säga likadant.
Men, man behöver inte leva själv, vilket jag inte heller gör, nej nej jag lever med världens underbaraste människa och det är just med honom som jag vill forma mitt liv.
Det är vi som ska resa och uppleva tillsammans, göra saker som gör en människa komplett, åtminstone mig.

Nu innefattar ju inte det här alla, långt ifrån, men jag önskar ändå att fler skulle tänka efter.
Vissa av er vet exakt varför jag skriver de här, andra inte, men jag är inte elak eller avundsjuk över andras beslut.

Jag har ett nästintill perfekt liv, det är bara min kisemisse som saknas men snart är hon också här hos mig.



Kanske något att fundera på när man är 30?