Per ringde när jag minst av allt anade de, men lika glad blev jag för de. Han hörde dock först inte att de va jag, han frågade säkert tre gånger "är de verkligen Maria?" men han hörde sen att jag bara var trött så därför lät jag lite annorlunda. Han fick då i allafall inge skäll, hade aldrig tänkt ge honom något ändå. Han skällde snarare på han själv eftersom han inte ringt. Dock så lät han lite trött tyckte jag, fast de kanske bara var inbillning. Han sa säkert fem gånger att han verkligen saknar mig, och de gör ju egentligen ingenting bättre utan jag saknar honom bara ännu mer.

Men han mår bra i allafall! Han skulle försöka ringa imorgon om han kunde men dom skulle och göra en sak, en sak som jag inte är helt bekväm med att skriva ut här, så han visste inte om han skulle hinna. Annars skulle han ringa på Söndag. Han lät nästan mer nervös inför min testhelg i Kalix än vad jag är.

Nu kan jag i allafall andas ut..

41 dagar kvar..