Haft en bra dag? Jag har haft en helt okej dag faktiskt. Jag inledde dagen med en lång sovmorgon, sen bar de raka vägen ner i tvättstugan, ett ställe som jag borde ha besökt redan för ett antal veckor sedan. Efter de så for jag på fotboll och kollade storebrors lag när de vann, så de kändes ju åtminstone inte som att jag slösade bort min tid. Jag avskyr annars när jag förlorar onödig tid på att sitta och titta på ett lag som förlorar. Sen var de dags för middag hemma hos mig, hela la familia kom och grillade. De är alltid lika trevligt!

Efter några öl så drog jag och storebror på bränna också för att kolla in utbudet, vilket var extremt tunt och obefintligt. De som jag dock träffade på hade alla samma fråga "men hur klarar du dig nu när Per är i Afghanistan?" och varje gång höll jag på att svara "nää, jag är nödställd och fullkomligt bortkommen, syns inte det?" Herregud, jag har klarat mig i 21 år innan jag träffade honom så varför skulle jag inte överleva 7½ månad utan honom? Men men, jag förstår deras tankegång även fast jag blir lite förundrad över att man måste fråga. Jag är ju faktiskt inte en svag liten flicka som lever hela mitt liv baserat på en människa, och hade jag varit sån så betvivlar jag på att Per ens skulle vilja ha mig. Liksom, han har ju redan varit där och de fungerade ju uppenbarligen inte, tror inte att han skulle ge sig på de en gång till.

Nåväl, jag pratade en stund med Per innan idag. De blev ett lättsamt men väldigt deppigt samtal faktiskt, de var som att vi båda helt plötsligt insåg hur mycket vi egentligen saknade varandra. Det är väl så, vi båda är så upptagna på varsitt håll med så vitt skilda saker att man liksom inte ser situation för hur den egentligen är. Vi är ju faktiskt flera tusen mil ifrån varandra, vi har inte setts, hållt om varandra, kysst varandra eller nånting på tre veckor. Det tar väl ut sin rätt.

När jag satt på bränna med brorsan så tänkte jag på för ett år sedan när jag och Per träffades för första gången, hur de sa klick direkt, hur rätt de var från första stund. Per har sagt de i efterhand att de var som att han redan då visste att jag var den rätta för honom. Tänk, om en vecka är de ett år sen, 31:e maj. De känns som att de gått så lång tid fast ändå inte. De känns ibland som att de va igår som han sa "äsch, skitsamma, jag bara måste kyssa dig" Från den stunden var de han och jag, även fast han fick kämpa ett tag för att få mig på riktigt. Jag är inte så jäkla lättflirtad!

Okej, nu ska jag sluta tjata. Ni vet redan att vi är kära och galna, eller hur? De känns helt otroligt att bara skriva de, den mest underbara människa jag någonsin har träffat älskar mig och bara mig. Är inte det fantastiskt så säg!