Åh, idag längtar jag så mycket efter Per att de pirrar i kroppen. De finns knappt ord för hur gärna jag hade velat ha honom hemma just nu, och kunna få gå och pussa på honom när jag vill. Nu har de gått över 6 veckor sen jag såg honom sist och de kommer dröja ytterligare 4 veckor innan jag äntligen får träffa honom igen. De känns olidligt just nu även fast att jag vet att tiden går fortare än man tror.

Sen är det ju de att han är nere i Afghanistan som är ett av världens farligaste länder, och de klingar ju inte direkt bra i mina öron. De känns som att man hela tiden sitter på nålar och undrar hur han mår och vad han gör just nu, fast det är väl mest nu när jag vet att han är ute på patrull och man inte har en aning om var han är exakt eller vad de gör.

Ibland kan jag bli så arg på människor som klagar och är deppade över att deras killar ska vara borta över en helg, en vecka eller två. Fast lika snabbt som jag känner att ilskan stiger så tänker jag på hur jäkla trist jag själv tyckte de var när Per var borta över veckorna. Men jag har då verkligen insett att man ska ta vara på alla ögonblick och alla fina och mysiga stunder man får tillsammans! Saknad och längtan är verkligen olidligt, men å andra sidan, hur härligt är det inte när man ser människan man älskar mest av allt efter en tid isär? Det är helt galet de gångerna som jag har varit och mött Per på flygplatsen när han har kommit hem på ledigheterna ifrån Afghanistan, man blir som ett barn på nytt! De finns inget härligare ögonblick än just de när man får syn på varandra och de bara lyser av kärlek i ögonen..!


Come home..!