Godmorgon!

Idag är jag utvilad, och känner mig faktiskt riktigt välmående. De kan nog bero på att jag gick och la mig i hyffsad tid igår och ställde ingen klocka, så jag fick sova ända fram tills kl 9 idag. Dock så får jag ju springa upp på toa varje natt/morgon kl 5, och jag brukar ha svårt att somna om efter det men inte idag.

Idag går ju jag och bebis in i vecka 18 (dvs 17 veckor fullgången) och det känns ännu mer overkligt nu än för kanske 4 veckor sen. Men det känns också helt fantastiskt att de rör sig framåt och att lillbus mår bra därinne. De är också helt underbart att börja känna den här ofantliga lyckan, för de har inte alltid varit så under graviditeten. I början ville jag knappt inse faktum eller tillåta mig själv att le över det nya lilla livet. Eftersom att jag ständigt blev påmind om den människan som inte fick uppleva det här, hon som skulle ha blivit så lycklig och glad över det här miraklet. Istället var jag tvungen att försöka inse att hon var borta föralltid, en sak som fortfarande gör otroligt ont. Därför fick inte vårat lilla hjärta de någon lätt start därinne i magen, och inte heller särskilt mycket kärlek tyvärr. Men jag försöker att kompensera det nu idag när kroppen och sinnet "kommit ikapp" lite. Men de har faktiskt varit otroligt svårt att slitas mellan sorgen över mormor och kärleken till vårt lilla hjärta. Jag tror även att de är fler som har och har haft svårt med det, och de har ju heller inte gjort saken lättare. I början tror jag nog att jag med flit dolde graviditeten som respekt för mormor och alla vi som sörjde henne, jag ville inte ta den uppmärksamheten och jag ville absolut inte se ett leende och höra ett grattis när man just förlorat en av de viktigaste personerna i ens liv.

Nu blev de här kanske lite väl personligt och öppet, men det är ändå bra att jag fick skriva av mig det. De här är faktiskt en sak som jag har gått och funderat över ett bra tag nu. Jag har haft dåligt samvete över mina egna känslor även fast att jag vet att de är helt naturligt, speciellt i den situationen som jag har varit och är i. Jag vet att jag kommer alltid sakna mormor, och jag kommer alltid tycka det är orättvist att hon aldrig fick vara med om den här resan, och träffa våran lilla.




                                                                        ♥