.. Så länge är det kvar tills jag står på flygplatsen och kramar om Per sista gången innan han ska åka ner till Afghanistan igen. Två veckor! Kan någon vara så snäll och tala om för mig var tiden har tagit vägen? Det känns som det var alldeles nyss som han fick samtalet där de erbjöd honom tjänsten. Jag minns så väl hans leende när han hade lagt på luren, då visste jag direkt vad det gällde.

Minns ni för ett år sen? Då räknade jag ner dagarna tills han skulle komma hem därifrån, och om två veckor är det bra precis ett år sen som jag stod nere i Stockholm och överraskade honom. Den lyckan som jag kände då, det är den jag kommer tänka på medan han är borta. Jag kommer längta tills den dagen, då jag ska åka ner till Stockholm och stå där och vänta på honom. Då kommer vi att ha varit borta ifrån varandra i cirka 13 veckor, dvs drygt tre månader, och sammanlagt sju månader.


Ja, det kommer inte bli några lätta månader men det kommer funka även den här gången. Förhoppningsvis kommer tiden flyga iväg och helt plötsligt är han hemma igen och spiller keso över hela köksbordet på morgonen. Men först och främst ska vi ha 1½ vecka tillsammans innan han åker iväg, med början på fredag..