Min morgon har ju som sagt inte direkt gått som på räls. Efter mitt senaste inlägg så har Jeff även hunnit hälla ut alla majskrokar + smulor på golvet, och när jag då skulle dammsuga upp alltihop råkade jag dammsuga upp hans sockor. Då lyckades jag på något sätt dra sönder dammsugarpåsen.. och ja, då försvann allt som ens kan likna tålamod och gott humör.

Men.. mitt i allt detta ringde mobilen och det var min älskade afghan som ringde i precis rätt ögonblick! Han skrattade lagomt mycket åt min fantastiska morgon, och påminde mig om att om 1½ vecka är han hemma igen. Det räcker med att höra en sån sak för att man ska flyga fram istället för att de ska kännas som att man släpar sig fram med 40 kg tegelstenar på ryggen. Han är underbar mitt ♥

Nu är det dags för lunch, och sen kommer Sanna hit och ska busa lite.