Här kommer då berättelsen från när vår älskade lilla dotter kom till världen.

 

Vi kan börja redan på lördagen den 24:e augusti, pappa Per jobbade helg så jag och J tog en riktig mysmorgon och bakade scones och åt frukost i soffan till barnprogram. Sen somnade vi också en stund faktiskt, brukar normalt inte kunna sova dagtid men just denna dagen gick det fint. Vi for sen till stan för att träffa Rex och fixa lite smågrejer, vädret var förövrigt helt underbart. Allt var precis som vanligt, J var lite småtjurig så fick bära på honom men eftersom graviditeten hade varit en ren dans på rosor så var det inte några som helst problem.

 

Vi träffade Vikki på stan också, och hon tyckte att vi skulle få en liten tjej eftersom alla tydligen bara fick pojkar just nu.. ;-) Jag hann även säga att jag troligtvis skulle gå över tiden och inte få förrän någon gång i September. Även farmor hann jag prata med, hon ringde och var nyfiken på om jag hade några känningar och hur jag mådde. Eftersom jag inte haft en enda känning så sa jag samma sak till henne, vi räknar inte med någon bebis riktigt ännu.

 

Sen åt vi pizza, lekte hemma i trädgården och lagade mat tills P kom hem från jobbet. Vi hann även med några varv runt kvarteret med cykeln. Fortfarande inte en enda känning! Det lustiga är att jag hade köpt godis till kvällen för att ha det tills vi skulle se på film, men när P nattade J och jag skulle ta fram det var de som att något i kroppen sa nej och jag drack vatten istället. Vid 23 la jag mig i sängen för att lösa lite sudoku medan P somnade nästan omgående för han skulle upp och jobba, och J hade blivit snorig så fort han somnade och de betyder att de oftast blir långa nätter med en grinig unge. Jag försökte somna vid 23:30 ungefär men hade en lite obehagskänsla i kroppen så fick ingen ro alls, låg där länge och försökte somna. J vaknade vid 01 för att få en Alvedon och lite kärlek. Ungefär i samma veva började jag få "mensvärk" i ryggslutet skickade iväg ett sms till mamma för att checka av läget ifall det var något och vi skulle behöva barnvakt. Sen ökade det bara på men var inte jobbigt alls, snarare mer irriterande då jag inte visste ifall det var på gång eller bara envisa förvärkar. Vid 03 frågade P för sjuttiofjärde gången hur det kändes och om jag trodde att de hade satt igång. Nu hade de ändå ökat på lite, fortfarande långt ifrån jobbigt, så jag klockade värkarna med mobilen och då var de bra precis 4:30 minuter emellan "värkarna" och de varade i 20-30 sekunder. 04:02 ringde jag in till förlossningen för att kolla av läget och fråga när jag skulle åka in, och barnmorskan tyckte att jag kunde avvakta eftersom jag fortfarande kunde prata under värkarna. Direkt efter vi lagt på sa jag ändå åt P att ringa sina föräldrar och be de komma hit, men poängterade "för säkerhets skull kan de väl komma hit". Sen gick det rätt snabbt, en kvart efteråt kom första onda värken som jag var tvungen att andas igenom. Då flög P upp ur sängen för att göra sig iordning och packa de sista för att åka in. Jag satte mig i köket på en stol och fokuserade på en punkt i taket medan värkarna sköljde över en. Emellan dom kunde jag prata normalt med P och påminna om saker som vi inte fick glömma. 04:40 ungefär la jag mig i soffan och sa åt P att ringa sina föräldrar för att kolla var de var för nu började jag känna av ett tryck neråt och när jag klockade värkarna var de 2:10 minuter mellan dom och de varade i 30-40 sekunder. Paniken började komma smygande lite lätt, även fast jag fortfarande intalade mig att de var länge kvar och var helt inställd på att komma in på förlossningen för att få en epidural.

 

05:03 stod klockan på i bilen när vi satte oss och skulle åka in till Sunderbyn. I det läget gjorde det ont (som fan!) men hade ändå fullt fokus och kunde med hjälp av andningen ta mig igenom värkarna utan större bekymmer. Jag minns att jag mellan värkarna bara tänkte "ska vi verkligen få ett till barn nu.."

 

05:25 klev vi ur bilen utanför akuten, och jag stapplade mig in med ett hårt grepp om Pers hand. Sköterskan som mötte oss i dörren frågade lite oroligt "hinner ni verkligen upp till förlossningen" och tjurig som jag är bet jag bara ihop och sa "de gör vi definitivt" och så satte jag mig i en rullstol och P småsprang mot förlossningen. När vi kom fram till dörren till förlossningen och plingade på dörren och väntade (i en evighet kändes det som) hann vi med att titta på varandra, le och P sa "jaha, då kör vi då"

 

05:31 skrevs jag in på förlossningen och de första jag sa till barnmorskan var "jag vill ha en epidural om de här inte har satt igång ordentligt" och minns hur irriterad jag blev över alla frågor och hur lugnt dom tog det. När hon förklarade hur lustgasen fungerade slet jag bara den ur händerna på henne och började suga i mig luften. Lustgasen hjälpte inte ett dugg den här gången, varför förstod jag sen. Sen kollade hon (äntligen!!) hur öppen jag var och när hon sa "helt öppen och huvudet står och vill ut NU!" då var det som att all kraft jag hade gjort av med kom tillbaka och det var åter fullt fokus. De tog hinnorna 05:40 och sen på första krystvärken kom huvudet ut på en gång, på nästa värk hände inte ett smack för jag hann inte ens vara med på att jag fick en värk och sen emellan värkarna sa de åt mig att "även om du inte har en värk kan du försöka trycka på" och P tog tag i mig och sa "du är nästan klar, kör på nu".

 

05:46 sa det plopp och vår älskade lilla dotter hade gjort sin entre i världen! Min första kommentar i samma sekund hon kom ut var "åh äntligen!". Hon skrek som en galning på en gång, till skillnad mot J som bara pep. Jag och P bara tittade på varandra, barnmorskorna berättade att hon såg fin ut och att navelsträngen var kort därför fick jag inte upp henne på bröstet direkt. Vid de här laget visste jag inte könet på henne och kom helt plötsligt på det "men.. vad blev det då" och P skrattade så gott och sa "de är en liten tjej" och de kunde jag prompt inte tro på. Jag sa upprepade gånger "nä, blev det? är du säker?" Sen fick P klippa navelsträngen och äntligen fick jag se henne! Min första reaktion var "oj vad mörk hon är"

 

Sen mättes och vägdes hon.. 2945 gram och 49 cm lång!

 

 

Man kan lugnt säga att mina förlossningar inte har varit svåra eller utdragna, speciellt den här gången gick det himla fort och smidigt. Jag fick mycket beröm efteråt av personalen på BB att jag härdat ut bra hemma men att jag till nästa gång inte ska vara så tjurig ;-) P skrattade varje gång och sa "ni känner ju uppenbarligen inte henne, hon är en sådan jäkla tjurskalle"

 

Det är en sådan lycka och välsignelse att få barn, och att nu ha två stycken känns nästan som en dröm. Vår lilla underbara familj!